Rädslan och vikten

Nu blir det cirkelpublicering. På SVT:s debattsida har Kakan Hermansson skrivit om vikthetsen i media. Det råkar ju vara ett av mina intresseområden i höst så jag skrev ett långt svar som jag dessutom tycker kvalificerar sig till att bli ett blogginlägg:

Ett stort problem är att faran i att gå upp i vikt (oavsett vad man väger från början) är så inpräntat i det allmänna sättet att tänka. Det är så accepterat att dieter och viktminskning är positivt att en upplevs som jobbig om en säger något annat.

Kritiskt tänkande är jobbigt. Det är en ansträngning att säga emot när en dag ut och dag in blir matad av ett och samma budskap. Och har en rädsla slagit rot så blir det ännu besvärligare - då måste en dessutom kämpa emot känslan av att rädslan kanske är rättfärdigad. Och även om en inte själv är orolig så kan det vara knepigt att vara den som pekar ut att kejsaren är naken - ingen gillar att höra att deras rädslor, som mycket energi har investerats i, är irrationella.

Mycket av vikthetsen i media handlar om att tala om att det är farligt att gå upp i vikt, för att sedan sälja tips för att skydda sig mot denna fara. Och när rädslan är väckt så spelar det inte så stor roll i människohuvudet om den är rimlig eller inte - känslan av fara sitter i reptilhjärnan, i kroppen, i ryggraden. Det är klart att en blir intresserad av hur en ska hantera fara, det är en fråga om överlevnad.

För att jämföra med en rimligare fara: I krigssituationer när media rapporterar om mörkläggningsgardiner och annat som man behöver för att skydda sig i den situationen så blir det viktigt att ha koll på läget. Det är lite samma mekanismer som sätter igång när det gäller vikthetsen. En vill veta hur en ska skydda sig. Men krig är mycket mer påtagligt.

Det gäller att få in det kritiska tänkandet innan risken att gå upp i vikt uppfattas som en skarp, farlig situation. För den stora majoriteten av oss så är det inte livsfarligt att gå upp några kilon och ändå verkar många leva i en krisberedskap som om det handlade om liv och död. Det gäller att fråga sig: Varför? Varför ska vi vara rädda för våra egna kroppar? Vem tjänar på det? Vi blir inte nödvändigtvis friskare av att vara underviktiga än av att vara överviktiga. De som är varken eller borde ju inte behöva bekymra sig alls.

Ett exempel av vikt

Aftonbladet.se, , 2 oktober 2011

Tänk, så oroliga och chockade Aftonbladet är för att Chrystal Renn har gått ner i vikt. Vad omtänksamt av dem. Det är ju inte som om de bidrar till vikthetsen eller så - de bryr sig ju bara om folkhälsan...

Om oro och omsorg för befolkningen verkligen är orsaken till att Aftonbladet har en hel avdelning fokuserad på vikt - skulle inte artiklarna behandla alla former av viktrelaterade problem då? Ja, övervikt är ett hälsoproblem. Men undervikt och brist på näring är också vanliga hälsoproblem. Brist på näring gör människor mer mottagliga för depression, ångest och infektioner. Det gör människor frusna och okoncentrerade. Det krävs inte svält för att sådant ska börja märkas, bara mindre mat än vad kroppen behöver. Långsiktigt och vid allvarligare problematik orsakar det bland annat anemi (blodbrist), benskörhet, hjärtproblem, fertilitetsproblem m.m.

Om tidningen stod bakom "du duger som du är"-retoriken, skulle de verkligen lägga så mycket energi på att berätta hur vikten kan och borde krympa och hur? Det vettiga vore att överlämna överviktsproblematiken till profesionella specialiserade resurser, ett undvika att röra till det för de som väger för lite och/eller påverkas negativt av att få hälsoråd som är helt fel för dem och att helt enkelt låta bli att kommentera sina läsares kroppar och matvanor; Att sluta behandla bantning, kaloriminskning och viktnedgång som ämnen av allmänintresse med självklar plats på förstasidan.

Istället stoppar de in Mia Törnblom som "självkänsla är bra"-alibi medan de talar om för alla att ens barn behöver träna minst en timme om dagen och att modell-Emmas utseende granskas dagligen (Mellan raderna: "Även hon kämpar, precis som du - för det gör du väl?"). Vi får veta att det är viktigt att ha balanserade matvanor - inte för att må bra och vara tillfreds med livet utan för att gå ner i vikt (men begreppen används synonymt). De skriver om vikt som om  majoriteten av läsarna är diagnostiserade med allvarlig fetma - ett ganska konstigt antagande att göra. Och de skriver som om utseende, vikt och välmående är samma sak - vilket inte bara är dumt utan dessutom farligt om det får stå oemotsagt. 

Aftonbladet.se/vikt/ , 2 oktober 2011

Nej. Jag är inte först att kommentera detta. Jag är inte den första att konstatera: Det är en sjuk värld vi lever i. Och självklart är detta inte unikt för Aftonbladet. Men ta det som exempel. Som en tankeövning. Och fundera över varför de gör såhär. Vad vinner de på det? 

• Är det lättare att sälja tidningar (och gamla nyheter - den här varningen minns jag från typ 90-talet eller när leggings sist var modernt.) till okoncentrerade smådeppiga och frusna människor?
• Är det såpass lukrativt att odla fram och underhålla en noja baserat på en blandning av hypokondri, utseendepress och osäkerheter att det blir lätt att stänga ute djupare analys, etiska funderingar och ansvarskänsla inför den faktiska målgruppen - de som i själva verket blir måltavlan? Som i krig skulle kallas "collateral damage"?
• Är det lättare att tala om för människor hur de ska tänka och vilka de ska vara om man, på ett område som är väldigt personligt samtidigt som det också är väldigt publikt, hela tiden ger dem minimala möjligheter att lyckas? Och hela tiden framställer detta område som jätteviktigt?
  Damned if you do and damned if you don't.
   

Renn fick inte vara modell när hon var kurvig - hon fick vara en mullig modell, en titel som hela tiden måste ha dragit uppmärksamheten till den forna anorektikerns vikt. Nu är hon en vanlig modell utan tillägg. Vad som räknas som en "riktig" modell. Men det duger inte heller - fokuset på hennes vikt finns kvar. Viktkritiken finns kvar. Det är ett exempel på en klassisk härskarteknik: dubbelbestraffning. Det finns en motstrategier - anpassa och använd  (sid. 6).

Tankarna räknas.

Dagens miss

Almedalsveckan har börjat och med den sommarens topp av absurda och ogenomtänkta utspel. Dagens groda står Svenskt Näringsliv för med sitt förslag om att studenter som läser humaniora ska få lägre studiebidrag och därigenom högre lånedel på studiemedlet än de andra studenterna. Alla studenter skulle alltså ha samma summa pengar att leva för, men studenter som läser utbildningar som Svenskt Näringsliv ser som "onyttiga" (eftersom de är långa samtidigt som de inte leder till välbetalda jobb) skulle få en högre skuldbörda att betala tillbaka när de väl är klara. Studenter inom teknik och tillverkning skulle däremot enligt deras förslag premieras mer högre bidragsdel. De som satsar på ett lågbetalt yrke och kommer ut sent i livet ska alltså straffas med att betala mer för sin utbildning från en redan låg lön. Rapporten som förslaget grundas på ska passande nog ha titeln "Konsten att strula till ett liv". Det är ju i alla fall vackert att Svenskt Näringsliv är ärliga med vad de vill göra med människorna som inte passar in i deras mall av vad som är viktigt här i världen.

Detta arbete för att skapa redigt breda och djupa ekonomiska klyftor motiverar Svenskt Näringsliv med argumentet att sådana studier inte bidrar till samhällsnyttan, vilket visar vilket absurt samhälle vi får om vi utgår från näringslivet när det gäller att definiera vad som är nyttigt för ett samhälle. På sin höjd kanske de kan uttala sig om vad som är nyttigt för den kortsiktiga ekonomin ibland men inte ens där träffar de rätt idag. Deras exempel på onödiga kurser, "Harry Potter och hans världar", skulle för övrigt vara en väldigt bra kompetensutveckling för mig i egenskap av bibliotekarie och av kulturjournalist - det skulle öka mitt värde på båda arbetsmarknaderna. Och om Svenskt Näringslivs representanter skulle vildmarksturista någon gång så skulle de säkert inte tycka att guidens svampkunskaper var så onödiga - dessutom kan sådan grundkunskap leda vidare till mer avancerad forskning. Ortsnamnskunskap är viktigt dels för de som namnger nya orter, gator och platser men den är kanske ännu viktigare för att behålla kopplingarna till landets geografiska och kulturella förflutna. Som grupp behöver vi veta var vi kommer från, vad som var viktigt och vackert då, för att kunna uppskatta och förstå vår omgivning långsiktigt och lära sig av gamla misstag och lyckokast. Alla behöver inte veta och kunna allt men alla behöver tillsammans veta och kunna så mycket som möjligt. Det är ett sunt samhällsbygge.

Ett samhälles välmående bygger på många, många fler värden än ekonomi. Vissa skulle till och med säga att det är humanioran och de konstnärliga ämnena som håller ett samhälle psykiskt friskt. Det är därifrån vi får stora delar av den livsviktiga kompetensen när det gäller ifrågasättande, kritiskt tänkande och kreativitet. Utan det går samhällskroppen på vilka dumheter som helst. Finns det inte ett brett, friskt intellektuellt och konstnärligt klimat som kan säga till när kejsaren är naken så öppnar en upp för propaganda, desinformation, felinformation och godtrogenhet. Ett sånt samhälle håller inte länge.

Tack och lov verkar dumheten stämmas i bäcken - även från näringslivet självt kommer röster om att förslaget inte är det mest geniala. Gissningsvis kommer Svenskt Näringsliv antingen att dra svansen mellan benen och hävda att förslaget bara var ett sätt att få igång debatten och egentligen inte alls allvarligt menat alternativt låtsas att de inte bryr sig genom att vara fortsatt tysta. Förhoppningsvis lär de sig att tänka längre än näsan räcker under tiden.

Retorisk fråga:

Om man följer argumentet att utbildningar som tar lång tid och leder till jämförelsevis låga löner ska straffas - var placerar sig då till exempel specialistsjuksköterskor? Deras utbildningar tar lång tid och är mycket krävande, men i slutändan får de oförskämt låg lön och inte så stort avtryck i ett lands BNP. Betyder det i så fall att de är onödiga och borde ha blivit läkare eller ingenjörer istället? De är ju inte lika köpstarka. Vilket enligt Svenskt Näringslivs resonemang verkar vara det enda som räknas.

Någon som är förvånad?

Är det egentligen någon som är överraskad över det här? Vem som helst som sett en modevisning på de högsta nivåerna de senaste 20 åren har väl märkt att det inte direkt är kurvor och byst som står högt i kurs på catwalken. För den som följt någon säsong av Project Runway blir detta ofta löjligt uppenbart när deltagarna ska designa kläder för "riktiga kvinnor", kvinnor med bröst och höfter. Alltid är det någon designer som bryter ihop eftersom uppdraget är orimligt och han (oftast han) inte har någon aning om hur man gör plagg som sitter bra på "vanliga kvinnor". Ofta skakar han av sig det hela eftersom det är irrelevant inom Haute Coture, den högsta toppen av mode. Och inte designar man för kurvor där. Om det inte gäller underkläder såklart. Eller Mad Men - modet, men då är ju kroppen en del av konceptet, en del av det udda och det nyskapande.

Så varför inte plocka in spinkiga män istället. Då slipper man svälta modellerna tills de inte har några bröst. Slipper problemet med alltför framträdande revben. Slipper obekväma kroppsdelar som sticker ut och hindrar plaggets fall. Jag. Blir. Så. Less. Men inte förvånad.

Perfekt modellform

Män är bättre utformade när kläderna ska falla från axlarna och skelettet är formen som de är designade för att framhäva. Så. Naturligt steg. Antar jag. Gaultier var först, undrar hur många som väntar i kulisserna.

Den "Snälla Killen TM", "Jämställde mannen" och varför han inte lyckas ragga

Jag läste Niklas Hellgrens blogginlägg : Fråga inte vad feminismen kan göra för dig. Sen skulle jag svara på "Anonym"s kommentar som lyder:

"Fast kvinnor vill ju inte ha jämställda män. Titta på krogen, vilka män är det som har kvinnor efter sig? Inte fan är det de jämställda männen som respekterar kvinnor och lämnar plats för andra i diskussioner. Nä, det är de stora och burdusa killarna som tar för sig och härjar runt."

Och det blev jättelångt så jag publicerar det här i stället:

Som kvinna och feminist uppfattar jag män som resonerar som Anonym som martyrer och kanske är det därför det går dåligt på krogen. Jag tror att det är få som tycker att det är attraktivt med en människa som försöker pålägga någon annan skuld och skam för att hon inte gör som de vill. Det Anonym ger uttryck för är "Snälla killen TM"-syndromet. På engelska finns begreppet "Nice Guy TM" för killar som resonerar ungefär såhär: "Jag är en snäll kille men jag får ändå inga tjejer. Tjejerna borde faktiskt skämmas för att de inte har sex med oss snälla killar som anstränger oss så mycket för att inte vara elaka killar" ett uttalande som andas hotet att "det är tur för dig att jag anstränger mig..." En annan variant är killen som blir vän med tjejen som han är intresserad av, anstränger sig för att vara jättesnäll, väntar på att bli upptäckt som pojkvänsmaterial och som sedan blir väldigt arg och bitter för att hon inte betalar tjänsten med en sexuell relation. Det är ingen riktig vänskap om den är villkorad på det viset, det är manipulation och inte heller särskilt attraktivt.

Dessutom finns en tendens där "Snälla killar TM" som ser sig själva som "jämställda" eller "feminister" gärna vill sitta på en piedestal och bli beundrad och få sex av stjärnögda tjejer som en sorts betalning för att de "offrar sig". Jag skriver jämställda och feminister inom citationstecken eftersom detta är mycket anti-feministiskt då killar som tänker så tycker att de har rätt att få en annan människas kropp, att de har förtjänat den i ordets mest krassa betydelse. En sådan attityd borgar inte för mänskliga möten och likvärdighet och ofta tål inte dessa killar att bli ifrågasatta. Dessutom blir de gnälliga när det inte går som de tycker att det ska, när de inte får vad de tycker att de har tjänat ihop. Inte heller denna attityd är särskilt lockande och dessutom är det sexistiskt - killen har bara gått varvet runt och kommit in igen via bakdörren.

Att vara feminist innebär för mig på något plan att inse att det inte finns jämställda människor, det är ett ett ideal och ett mål att arbeta mot. Jag är inte jämställd och den jämställda killen finns inte. En person som hävdar att hen är jämställd kommer inte anstränga sig för att bli mer jämställd - hen tycker ju att det är något som hen redan är, en statisk egenskap. Hen missar att jämställd i själva verket är något som en ständigt måste bli. Hen ids inte anstränga sig och det är ganska arrogant. Det spelar ingen roll hur mycket genusteori hen läser eller hur många feministiska möten och demonstrationer hen går på om hen inte arbetar med sig själv och sitt liv hela tiden. Det krävs ödmjukhet för det. Man blir aldrig färdig och aldrig perfekt.

Ingenting hindrar en feministisk man från att "ta för sig" på krogen, det handlar bara om att göra feminism även där. Att vara sjysst, att respektera att alla har rätt att bestämma över sig själva, att se alla som människor och inte som valuta. Det är lika illa att köra med "Du kvinna, Jag man, vi gå hem till mig nu!" (klubba möter huvud) som med "Du som är feminist borde faktiskt ligga med mig - du borde vilja det - för jag är en Snäll kille och Jämställd, och om du inte gör det så slutar jag försöka och då är det ditt fel så då får du skylla dig själv". "Snälla killar TM" är helt enkelt vare sig så snälla eller så jämställda som de intalar sig och det märks. Det uppfattas som oärlighet och utpressning.

Tipset är att möta andra människor som människor som har rätt att bestämma över sig själva utan att behöva försvara den rätten inför någon annan. Går inte det så är det kanske läge att göra lite förarbete. Att lära sig att känna av och respektera den andres och att bli snäll på riktigt.