Det "lustiga" med krånglandet kring skapandet och bevarandet av lönearbeten är ju att drömmen efter den industriella revolutionen var att uppnå ett teknikläge där människan knappt behövde arbeta för sin försörjning längre. Arbetstiden skulle fasas ut och vi skulle mer och mer kunna göra vad vi ville - fritt arbete, ideellt arbete, konst, hantverk, sport, relationer, vandringar, allmänningar m.m. Det var 1900-talets utopi, se till exempel på 50-talets framtidstro och kärlek till teknologin. Arbetstidsförkortning har betraktats som mycket mer självklart än det gör idag, när de politiska partierna ett efter ett har plockat bort det från sina program - trots att det verkligen borde ligga i tiden. Många jobb försvinner för att de helt enkelt inte behöver göras längre. Att uppmärksammandet av denna process självklart skulle handla om "farhågor" är ett relativt nytt (och även mycket politiserat) sätt att se på saken .
För några dagar sedan såg jag någon på Facebook länka till en artikel om hur allt färre arbeten skulle behövas på grund av teknologisk utveckling. Responsen i kommentarerna var "Dystopi!". Det är som om många människor inte vet vad de ska göra med sina liv om de inte får lönearbeta, som om själva tanken leder till panik, vilket känns väldigt sorgligt. Det är också många som vid längre tids sjukskrivning hamnar i kris på grund av att yrkesidentiteten sätts i gungning. Depression i samband med pensionen är också vanligt - har hela livet ägnats åt att förverkliga sig genom arbetet så måste en ju börja från början när den delen av livet försvinner. För att inte tala om den som på grund av olika anledningar inte kan få jobb till att börja med: När yrkesidentiteten ses som så övergripande viktig att det standardmässigt är det andra vi frågar efter när vi möts - det första är namn - så är det inte konstigt att termer som "utanförskap" börjar svänga i de politiska vindarna. Vad talet om "utanförskapet" som det ser ut idag döljer är dock att problemet inte ligger i att individer hamnar utanför en gosig, samhällelig gemenskap. Problemet är hur vi som samhälle villkorar våra gemenskaper på ett sätt som knyter människovärde och livsvillkor till yrke och tjänst (exempel).
På det stora hela är det fel på hela problemformuleringen kring lönearbete. Det ska ordnas fler jobb och det ska vara arbetslinjer och arbetsstimulerande åtgärder. Den som inte får ett jobb ska straffas med åtgärder och misstro, även om detta beror på helt logiska anledningar. Det är ett föråldrat sätt att tänka på, från den tiden då det fanns massor med jobb eftersom arbetet var beroende av mänsklig arbetskraft på ett helt annat sätt. I själva verket är det ju numer behovet av strukturer för försörjning och andra vägar till meningsfullhet som är problemet. Hur vi ska hantera denna övergång på ett så smidigt sätt som möjligt, så att människors försörjning fungerar, så att samhället fungerar och så att det finns utrymme och strukturer för att göra saker med sin fria tid? Hur ska vi göra för att villkoren inom de arbeten som verkligen behöver göras av människor ska vara så bra som möjligt? Hur ska vi undvika lönedumpning? Hur ska detta offentliga samtal föras så att människor kan ta det till sig och känna sig trygga? För skräck, misstänksamhet och upplevelsen av att saker tas ifrån en på obegripliga grunder har alltid lett till fördomar, syndabockar och destruktiva förklaringsmodeller.
Jag är så otroligt less på hela grejen med att utdefiniera feminister som icke-feminister på grund av att de också har åsikter eller egenskaper som skiljer sig från ens egna ställningstaganden och världsbild. Det är fullt möjligt att två personer är feminister men samtidigt har helt skilda synsätt, inte bara om vilka de viktigaste målen med feminismen är och hur de ska nås, utan även helt olika, värderingar, världsbild och människosyn. En feminist kan också vara rasist, anti-rasist, kapitalist, liberal, socialist, ateist, religiös, agnostiker, ableist, homofob, transfob, hetero, homo, bi, queer, kvinna, man, intersexuell, rasifierad, majoritet, minoritet, fattig, rik… Allt så länge som de ifrågasätter och kämpar mot strukturell könsdiskriminering (edit: kön skulle här lika väl kunna vara genus. Eller varför inte könifiering, för att låna från postkolonial teori). Då har jag ändå snävat av (och vidgat) ordboksdefinitionen "åskådning som hävdar o. rörelse som arbetar för kvinnans fulla (ekonomiska, sociala o. politiska) likställighet med mannen" (SAOB).
Problemet med en rasistisk feminist är inte att hen är feminist, det är att hen är rasist. Att då lägga krutet på att utdefiniera personen från feminismen innebär ofta att en halmdocka (eller en väderkvarn, för den som gillar Don Quijote) skapas som döljer det verkliga problemet: Personen är rasist. Det konstruktiva borde istället vara att ta vara på personens feministiska värderingar och fokusera sin energi på att argumentera mot rasismen. En början kan vara att påpeka att en feministisk analys som inte omfattar alla är djupt problematisk, att den logiska följden av feminism är en solidaritet som rimligen borde omfatta fler än de som är och ser ut som en själv. Det kanske inte fungerar, men det är att förlägga diskussionen till det verkliga problemet.
Sen är det klart att det finns personer som inte är feminister som kallar sig feminister - särskilt såhär i valtider för att plocka politiska poäng nu när det går bra för Feministiskt initiativ. Det har hänt förut, det var populärt under 90-talet och det kommer säkert hända igen. Politiker är trendkänsliga varelser i valkampanjtider. Men feminism handlar inte om att säga "jag är feminist" (även om det kan vara en bra början om det är ärligt menat) eller om vilken position en har. Feminism handlar om hur en resonerar och vad en faktiskt gör. En feminist gör feminism i sin vardag, oavsett position. Det gäller att skilja detta åt. Margaret Thatcher var inte feminist även om hon ibland blir utnämnd till "feministisk ikon". Hon var en premiärminister som var kvinna, hon var en kvinna med makt, men hon gjorde inte feminism genom sin politik. Isabella “Blondinbella” Löwengrip är inte feminist (och tar själv avstånd från feminismen). Hon vill stärka tjejers självkänsla, men det krävs mer än så för att vara feminist. Det räcker inte med “girl power” eller “starka kvinnor”, det krävs en analys och ett ifrågasättande - hur rudimentärt det än må vara - av patriarkatets diskriminerande och skadliga strukturer.
Däremot är både Birgitta Ohlsson och Gudrun Schyman feminister - de håller bara inte med varandra om särskilt mycket vad gäller feministisk analys och strategi. De håller definitivt inte med varandra när det kommer till liberal/socialistisk ideologi - men de är fortfarande båda feminister. Och vad har Lady Dahmer, Emma Swanström och Clara Lidström gemensamt? De är, trots sina olikheter, både politiskt vänsterorienterade och feminister. Beyonce, Nina Power och Anita Sarkeesian? Feminister. Men inte på samma sätt. Nina Power är en akademiker som skriver analystunga böcker ur ett socialistiskt feministiskt perspektiv. Anita Sarkeesian är populärkulturkritikern som råkade ut för världens största, pågående hatstorm när hon startade en kickstarter i syfte att samla ihop pengar för att göra feministisk kritik av TV- och dataspel. Varje avsnitt är dynamit som skakar spelvärlden om och om igen:
Beyonce är, som få har missat, en skitrik popstjärna som är oerhört påverkad och formad av patriarkala strukturer. Nyligen genomgick hon ett feministiskt uppvaknande som ett resultat av Chiamanda Ngozi Adichies TEDxEuston-föredrag "We should all be feminists", vilket hon sedan samplade och använde i sin låt "Flawless". Beyonce får inte riktigt till det alla gånger och det finns saker att kritiera (se till exempel kontroversen kring "Drunk in love" från samma album). Men ändå, ändå är hon feminist. Hon både säger det och hon gör det.
Beyonce är en feminist och ett exempel på att feminister kan göra misstag, även i sin feminism. Den feminist som kritiserar duktig-flicka-syndromet och det faktum att kvinnor generellt sett pressas till perfektionism på oerhört många områden bör se det som ett politiskt ställningstagande att acceptera detta. Vi måste ge oss själva och varandra rätt att söka och gå fel för att vi ska kunna hitta rätt. Att det svajar ibland är ingen anledning att bränna någons feministkort - särskilt när det gäller någon som är rätt ny i tankebanorna. Däremot kan det finnas anledning att kritisera, ifrågasätta och säga ifrån på ett sjysst sätt (att jobba på att hantera konflikter och relationer kan också vara ett sätt att göra feminism). Men det är också därför vi behöver våra feministiska vänner för stöttning, vägledning och en kram när det går fel. En del av feminismen måste vara rätten att falla och ställa sig upp igen.
Till saken hör också att feminismen är och behöver vara en internationell, global och mångfacetterad rörelse. Det innebär att behov och strategier skiljer sig åt beroende på vilket samhälle och sammanhang feministen verkar i. En sak som är självklar i Sverige kan vara oerhört radikal i Pakistan, där Malala Yousafzai blev skjuten i huvudet för att hon kämpade för flickors rätt till skolgång. Det kan också vara värt att nämna den pågående kampen kring Indiens våldtäktslagar eller problemen med trakasserier på gatorna, street harassment, som är vanligt i exempelvis U.S.A men som på det stora hela är ett icke-problem i Sverige. En feminism som skulle dömas ut i en svensk debatt, ur ett svenskt perspektiv, kan vara helt omvälvande och rätt i ett annat sammanhang. Det kan också vara så att vissa kulturella aspekter inte alls känns särskilt eftersträvansvärda för en feminist som ser dem utifrån. Läs till exempel den marockanska feministen Fatema Mernissis bok “Shahrazad reser västerut : olika kulturer, olika harem”. En för snäv definition av vilka exakta frågor och metoder som ska ses som feministiska kan exkludera miljontals kämpande feminister.
Samtidigt har det inte varit helt ovanligt att västerländska feminister har “missionerat” i kulturella sammanhang och maktstrukturer som de inte har förstått, vilket har lett till alienation och exotisering snarare än till solidarisk feminism. I någon grad måste vi ha tilltro till varandras förmåga att bedöma vilken sorts feministisk kritik som behövs i den kontext en möter i sin vardag. Men den sortens inte-feminist-på-riktigt-fördömanden jag talar om sker oftast, utifrån den utsiktspunkt där jag råkar befinna mig, gentemot feminister i det egna landet eller i Europa/U.S.A. Det är en helt vanlig centrum-periferi-problematik. Grälet håller sig mellan de som upplever sig vara i centrum, baserat på en lång historia av kolonialism, maktförhållanden och övergrepp, samtidigt som vi - på grund av ovanstående faktorer - vet för lite om de som vi upplever befinner sig i periferin för att kunna gräla med dem (eller, vilket skulle vara mer konstruktivt, diskutera med dem) på ett meningsfullt sätt. Kanske tror till och med många att feminism inte finns i andra delar av världen. Men det gör den. Det är bara att gräva lite och läsa på.
Hursomhelst: Jag tror att konflikt är nödvändig inom rörelser. Alltför stora krav på åsiktsmässig likriktning och utbredd hegemoni gör att rörelsen får svårt att tänka, det är i diskussionen och stångandet som utvecklingen sker. När det blir alltför mycket fokus på att utdefiniera folk så dör diskussionen och rörelsen stelnar. För att en diskussion ska kunna ske behöver det finnas ömsesidigt lyssnande. Att lyssna på vad någon säger är inte samma sak som att hålla med. Ju mer provocerande det någon säger är, desto svårare är det att lyssna, desto mer lockande är det att säga att “nej, du tänker inte som jag, du är inte som jag”. “Erfarenhetsutbyte” låter ju oerhört neutralt och fint, men det kan - precis som så mycket annat som är nyttigt - vara skitjobbigt.
Det här innebär inte att alla feminister ska älska och acceptera allt som andra feminister gör, tänker och säger. Det innebär att feminismen - liksom andra -ismer och tankeriktningar - kan ses som ett paraply. I mitten står du själv medan andra feminister är placerade närmare eller längre mot kanten beroende på hur mycket ni håller med varandra om. I den allra yttersta kanten står de feminister som du har allra minst gemensamt med - må det vara inomfeministiska dispyter eller att de kombinerar sin feminism med värderingar eller åsikter som helt går emot din egen feministiska ställning.
För den socialistiska feminist som tillämpar en intersektionell analys så innebär det att en rasistisk, kapitalistisk, homo- bi- trans- queerfob som också är ableist och ålderist förmodligen hänger och dinglar med halva kroppen ute i regnet. Men ni kan fortfarande båda vara feminister som tar avstånd från strukturell diskriminering på grund av kön och ni kan rent praktiskt ha en gemensam hållning inför samtyckeslagen och vikten av en jämnt fördelad föräldraledighet. Däremot tycker en av er att det är ok med diskriminering på grunder av rasifiering, ekonomi/klass, sexualitet och genus, funktionsnedsättning och ålder. Förmodligen kommer ni inte att organisera er tillsammans, kanske kommer ni att vara bittra fiender, men ni är ändå båda feminister. Såpass komplex kan situationen vara - även om det sällan dras till en riktigt så spetsig spets.
Jag skriver det igen: Båda är feminister. Det är därför det finns så många ord för olika slags feminism, det är därför vi brukar tala om feminismer: Radikalfeminism, queerfeminism, särartsfeminism, likhetsfeminism, anarkafeminism, ekofeminism, marxistisk feminism, liberalfeminism, sex-pos-feminism, analytisk feminism, socialistisk feminism, cyberfeminism, global feminism och många, många fler. Det är dessutom inte helt ovanligt att en feminist kombinerar flera feminismer.
Så lägg krutet på att ifrågasätta det andra istället. Och på att diskutera feministiska strategier, analyser, praktiker och riktningar, förstås. Är du benhårt övertygad om att feministiska mål inte kan uppnås i ett kapitalistiskt samhälle? Diskutera kapitalismen och de materialistiska förhållandenas patriarkala inflytande med den liberala/kapitalistiska feministen. Förmodligen kommer hen att svara med vikten av frihet, självständighet och möjlighet till att göra karriär för den feministiska kampen. Kanske kommer det att kännas som om ditt huvud håller på att explodera. Men det är ok. Vill du hellre fokusera på att föra den feministiska kampen genom samhällsskakande praktik på det sätt som enligt din analys ger bäst resultat tillsammans med andra feminister som har gjort samma analys? Kör hårt! Du behöver inte bli av med alla som inte har dragit samma slutsatser innan du får börja. Lika lite som du behöver lösa precis alla problem på egen hand under din livstid. Det är det som är fördelen med en spretig rörelse.
