Men det blir lite konstigt när det personliga varumärket blir personens personliga personlighet. Eller den del av sig själv som personen väljer att visa. Oftast är eller blir personen någon form av kändis eller offentlig figur. JA, det kanske är så det fungerar när fler känner en person än den personen någonsin kan känna själv. Men det krassa sättet som det framförs på, det tycker jag är obehagligt reducerande. Som när Tyra Banks modellagentur välkomnar henne tillbaka med orden "Tyra är ett varumärke och vi är glada att kunna välkomna henne tillbaka till IMG-familjen", då känns det som om de egentligen säger "Vi vet att ni gillar henne och vi är glada att få vara med och tjäna pengar på det".
Det som så lättvindigt kallas för ett varumärke handlar i det här fallet om förtroende. Ett förtroende och ett påhittat eller verkligt utbyte som pågår mellan kändisen och allmänheten. I bästa fall är förtroendet och utbytet genuint från båda håll, det är en sorts underlig relation där det finns någon form av ärligt engagemang även från kändisens sida. I samma stund som det inte är äkta kommer en dålig känsla i magen och en unken känsla i munnen. Ett varumärke är en symbol och de associationer och värderingar som kopplas till den symbolen. Symbolen kan vara ett namn eller ett utseende eller en kombination. Det är inte en person. Det är inte en relation. Ska inte vara, för vad finns sedan kvar?
Från andra sidan: Hur skulle det kännas att bli presenterad som ett varumärke? "Ja, och här har vi [ditt namn]. Hon har ett starkt personligt varumärke som vi är stolta över välkomna till vår varumärkesfamilj." Vad är människan i det. Person och personlighet likställs med IKEA eller CocaCola. Ett märke på en vara som ska säljas.
