Almedalsveckan har börjat och med den sommarens topp av absurda och ogenomtänkta utspel. Dagens groda står Svenskt Näringsliv för med sitt förslag om att studenter som läser humaniora ska få lägre studiebidrag och därigenom högre lånedel på studiemedlet än de andra studenterna. Alla studenter skulle alltså ha samma summa pengar att leva för, men studenter som läser utbildningar som Svenskt Näringsliv ser som "onyttiga" (eftersom de är långa samtidigt som de inte leder till välbetalda jobb) skulle få en högre skuldbörda att betala tillbaka när de väl är klara. Studenter inom teknik och tillverkning skulle däremot enligt deras förslag premieras mer högre bidragsdel. De som satsar på ett lågbetalt yrke och kommer ut sent i livet ska alltså straffas med att betala mer för sin utbildning från en redan låg lön. Rapporten som förslaget grundas på ska passande nog ha titeln "Konsten att strula till ett liv". Det är ju i alla fall vackert att Svenskt Näringsliv är ärliga med vad de vill göra med människorna som inte passar in i deras mall av vad som är viktigt här i världen.
Detta arbete för att skapa redigt breda och djupa ekonomiska klyftor motiverar Svenskt Näringsliv med argumentet att sådana studier inte bidrar till samhällsnyttan, vilket visar vilket absurt samhälle vi får om vi utgår från näringslivet när det gäller att definiera vad som är nyttigt för ett samhälle. På sin höjd kanske de kan uttala sig om vad som är nyttigt för den kortsiktiga ekonomin ibland men inte ens där träffar de rätt idag. Deras exempel på onödiga kurser, "Harry Potter och hans världar", skulle för övrigt vara en väldigt bra kompetensutveckling för mig i egenskap av bibliotekarie och av kulturjournalist - det skulle öka mitt värde på båda arbetsmarknaderna. Och om Svenskt Näringslivs representanter skulle vildmarksturista någon gång så skulle de säkert inte tycka att guidens svampkunskaper var så onödiga - dessutom kan sådan grundkunskap leda vidare till mer avancerad forskning. Ortsnamnskunskap är viktigt dels för de som namnger nya orter, gator och platser men den är kanske ännu viktigare för att behålla kopplingarna till landets geografiska och kulturella förflutna. Som grupp behöver vi veta var vi kommer från, vad som var viktigt och vackert då, för att kunna uppskatta och förstå vår omgivning långsiktigt och lära sig av gamla misstag och lyckokast. Alla behöver inte veta och kunna allt men alla behöver tillsammans veta och kunna så mycket som möjligt. Det är ett sunt samhällsbygge.
Ett samhälles välmående bygger på många, många fler värden än ekonomi. Vissa skulle till och med säga att det är humanioran och de konstnärliga ämnena som håller ett samhälle psykiskt friskt. Det är därifrån vi får stora delar av den livsviktiga kompetensen när det gäller ifrågasättande, kritiskt tänkande och kreativitet. Utan det går samhällskroppen på vilka dumheter som helst. Finns det inte ett brett, friskt intellektuellt och konstnärligt klimat som kan säga till när kejsaren är naken så öppnar en upp för propaganda, desinformation, felinformation och godtrogenhet. Ett sånt samhälle håller inte länge.
Tack och lov verkar dumheten stämmas i bäcken - även från näringslivet självt kommer röster om att förslaget inte är det mest geniala. Gissningsvis kommer Svenskt Näringsliv antingen att dra svansen mellan benen och hävda att förslaget bara var ett sätt att få igång debatten och egentligen inte alls allvarligt menat alternativt låtsas att de inte bryr sig genom att vara fortsatt tysta. Förhoppningsvis lär de sig att tänka längre än näsan räcker under tiden.
Retorisk fråga:
Om man följer argumentet att utbildningar som tar lång tid och leder till jämförelsevis låga löner ska straffas - var placerar sig då till exempel specialistsjuksköterskor? Deras utbildningar tar lång tid och är mycket krävande, men i slutändan får de oförskämt låg lön och inte så stort avtryck i ett lands BNP. Betyder det i så fall att de är onödiga och borde ha blivit läkare eller ingenjörer istället? De är ju inte lika köpstarka. Vilket enligt Svenskt Näringslivs resonemang verkar vara det enda som räknas.
