Läste just den här väldigt bra artikeln om hur Megan Carpentier insåg att hennes föräldrar visste att hon hade sex, och att hon egentligen visste att de visste men att hon inte velat erkänna det. Men det bästa var att hon satte fingret på något viktigt. Om vi låter bli att prata om sex, inte bara med vår familj utan även med vänner och andra människor som vi litar på så blir vi väldigt utsatta. Det tar bort chansen till stöd, tröst och förståelse när något går fel. Om det går fel där så behövs verkligen det stödet. Så det är bara att ta tjuren vid hornen och prata om sex. Eller inte-sex (det är lika illa att skuldbelägga människor som inte vill ha sex - eller som inte har sex - som det är att racka ner på människor för att de är sexuellt aktiva). Var snälla med varann och lyssna. Berätta tillbaka. Utbyt förtroenden. Vi behöver alla en vänskapskultur där sex är ett tillåtet samtalsämne. Det är också en typ av kärlek.
