Till minne av...

Jag gör en lila bloggpost till minne av de unga pojkarna som tog livet av sig, några eftersom deras homosexualitet inte accepterades, några helt enkelt för att de mobbades med nedsättande ord om homosexuella. Och som en påminnelse om att det är dags att vakna upp och sluta godtyckligt använda sig av nedsättande jargong med ord som "bögjävel", "ät fitta", "är du lebb eller?" och liknande. Det kan göra mer skada än vad som syns. Tänk på vad du säger, människa!

Läs mer här.

De värsta lögnerna är "sanningar"

Plattityder kan vara som slag i ansiktet. När människor möter ens faktiska komplexa liv med one-liners som de läst på Aftonbladet och tycker låter bra och sanna. Som kanske passat i ett sammanhang och som sedan generaliserats. Ibland blir det rent kränkande.

"När det är som sämst kan det bara bli bättre" till exempel. Men om det inte blir bättre då? Om allt är åt skogen och det ändå inte blir bättre? Då måste det alltså bli ännu sämre innan det får bli bättre. Och vem bestämmer var gränsen för hur dåligt en människa mår går? Vad är det absolut värsta? Är det något man ska försöka uppnå då? Gräva sig djupare ner för att hitta botten för att det ska vända?

"Mister du en står dig tusen åter" - vem bryr sig om det när man just har mist den som betydde något? Varifrån kommer den där tvärsäkerheten om att det alltid finns tusen åter? Man kanske bor i en liten by där det bara finns en man gillar och så sticker den personen medan man själv blir kvar med 10 man inte vill ha? De allra flesta vill dessutom inte ha tusen, de vill ha en eller max några få. Då är det rätt blasé att säga så. Livet är mer komplicerat och personligt än så.

"Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk" - Nähä, men om man gör sig av med alla svagaste länkar så finns det ju ingen kedja kvar sen. Vem är då svagast?

"Ingenting är omöjligt, bara man tror på sig själv" innebär, om man vänder på det, att om något är omöjligt så beror det på att man inte tror tillräckligt på sig själv. Det är ens eget fel om det inte går. Och fortsätter man att stånga huvudet i väggen genom att tro mer och mer på en sak - för att det ska ju vara möjligt - så bränner man ut sig till slut. Eller så spenderar man massor med tid och energi på något som helt enkelt inte går och aldrig kommer att gå. En av de viktigaste sakerna jag har lärt mig, och fortfarande kämpar för att lära mig, är att ibland är det bästa att sluta försöka. Det hälsosammaste kan vara att ge upp - det svåraste är att veta när.

Men den värsta plattityden jag har råkat ut för är:

"Man måste älska sig själv först för att kunna älska någon annan"

Sammanhanget var ett dåligt förhållande som kraschade och mitt i alltihopa fick jag höra att det var mitt fel. Jag var deprimerad och eftersom personen i fråga ansåg att det innebar att jag inte älskade mig själv drog hen slutsatsen att jag inte kunde älska någon annan. Att säga så är kort sagt att säga att människor som är deprimerade eller mår psykiskt dåligt inte kan älska och därmed inte kan ha kärleksfulla relationer. Att de har inte förmågan till det för att de inte kan älska sig själva eftersom de mår dåligt. Jag tror att de allra, allra flesta av oss älskar oss själva. Även de som mår väldigt dåligt. Jag tror också att det sällan märks så mycket som i en depression. För varför skulle det göra så ont med alla destruktiva tankar och känslor annars? Det gör ont när den man älskar blir sårad. Att rakt ur luften ta sig rätten att bestämma huruvida en annan människa kan älska eller ej, huruvida en människa älskar sig själv, baserat på en sådan "sanning", det är ett övergrepp.

Att få en plattityd på sig är att bli tillplattad och inklämd i en form. Den man är, hur man mår och vad man vill blir oviktigt - det viktiga är att uppfylla plattityden. Mot eller med sin vilja.

Stoppa pressarna: Dina föräldrar vet att du har sex! o.O

Läste just den här väldigt bra artikeln om hur Megan Carpentier insåg att hennes föräldrar visste att hon hade sex, och att hon egentligen visste att de visste men att hon inte velat erkänna det. Men det bästa var att hon satte fingret på något viktigt. Om vi låter bli att prata om sex, inte bara med vår familj utan även med vänner och andra människor som vi litar på så blir vi väldigt utsatta. Det tar bort chansen till stöd, tröst och förståelse när något går fel. Om det går fel där så behövs verkligen det stödet. Så det är bara att ta tjuren vid hornen och prata om sex. Eller inte-sex (det är lika illa att skuldbelägga människor som inte vill ha sex - eller som inte har sex - som det är att racka ner på människor för att de är sexuellt aktiva). Var snälla med varann och lyssna. Berätta tillbaka. Utbyt förtroenden. Vi behöver alla en vänskapskultur där sex är ett tillåtet samtalsämne. Det är också en typ av kärlek.

Tortyr och misär (eller "säg vad du verkligen tycker, Sannabell")

Det handlar om övergivna djur. Försummade djur. Sådana där söta ungar som folk bara måååååste ha tills djuren hamnar i tonåren och det är dax att åka hem från sommarstället. Sådana där djur som sitter på trappan till sommarstugan och svälter ihjäl medan de vänta på att den snälla familjen ska komma hem. Såna där som föräldrar skaffar för att barnen ska få uppleva hur fina djur är, som de sedan dumpar med lögnen att de klarar sig i det vilda. För de klarar sig inte. De dör eller lider eller skaffar massor med ungar som dör och lider och blir utsatta för djurhatare tills de dör och lider. Såna katter som springer runt okastrerade och osteriliserade med resultatet att det blir fler ungar än någon kan ta hand om. Katter som tillåts bli förvildade och bildar kolonier i någon ladugård där deras ungar regelbundet blir ihjälslagna. Sånt gör mig arg. 

När jag blev arg över det här för någon dag sedan så fick jag höra att människor inte köper en ny katt varje sommar av ondska eller medveten nonchalans. De gör det för att djurungen är söt och sen ledsnar de och överger. Vuxna människor köper alltså djur (eller tar emot dem utan att betala något alls) utan en tanke på att de lever i flera år och behöver någonstans att bo även när sommaren är över. Djur ska man inte impulsköpa. Hur svårt ska det vara att förstå? Det är ingen ursäkt att säga "Duh, tänkte inte på det" när man har lämnat ett djur som man har ansvar för som vore det ett äppelskrott. Eller "Öh, vaddå kastrera, vi har en hane? Det är inte vårt ansvar" när Kurre springer runt och friar. Nej, det ekonomiska ansvaret och arbetet med att adoptera bort ungarna faller inte på er, men om de ungarna råkar illa ut - en risk som är större när det är oönskade hoppsan-kullar - så har ni ändå en del i det. Ni gjorde det möjligt. Eller "Men de är ju så sööööta! Vi ger bara bort dem sen" när Missan får sin 5:e kull på ett år. Det är en form av vanvård - även om det inte alltid är den egna katten som får ta konsekvenserna. Det finns alltid någon i slutet av skitrännan.

Det minsta man kan göra är att lämna djuret till ett djurhem (några av dem finns här och här) om man upptäcker att man inte kan ta hand om det, där det åtminstone har chans att få ett nytt hem. Och om det inte går så avlivas det så smärtfritt som möjligt. Där slipper det svälta, bli sjukt, skadat och sviket av mänskligheten. Annars kan man alltid:
1. Läsa på och bli en bättre ägare
2. Erkänna sitt misstag för uppfödaren och be att få lämna tillbaka djuret för omplacering.
3. Leta reda på ett guldhem åt djuret dit det kan flytta och leva lycklig i alla sina dagar

Jag tittar på mina egna fina katter när de ligger och sover i sängen. Snusar på deras tassar. Hör när Lillan kommer med sitt speciella knarriga jamande och vill leka. Ser när sambon gör "Tricket" med Brumma, som går ut på att hon får visa hur bra hon är på att hoppa och balansera. Det kunde ha varit dom. Brumma var en gratiskatt, inte ett öre behövde vi betala (jag kommer inte ihåg om vi envisades med att göra det ändå). Nu är hon ovärderlig. Sambon hävdar att hon är en människa i en kattkropp. 

Brumma

Lillan köptes för 1000 kronor från ett katthem på Carlslid i Umeå. De finns inte på Internet men deras telefonnummer är 090-19 54 00 om någon vill adoptera därifrån eller hjälpa till på annat sätt. Lillans mamma var knappt ett år, egentligen alldeles för ung för att vara mamma. Det motsvaras ungefär av en 15-16-årig människa. Hennes familj hade låtit henne springa ute utan att sterilisera henne eller ge p-piller. När hon fick ungar ville de inte ha kvar henne längre och den lilla familjen fick flytta in i en lekstuga på katthemmet. Det var platsen som fanns och katten fick betala för människans misstag. Lillan är världens finaste myskatt. När hon är vaken ser hon spöken, jagar skuggor och reflektioner, men jag vet ingenting som är mer avslappnande än att se henne sova. Hon ler nästan alltid när hon sover. Och lyckan är när hon bestämmer sig för att ligga i knät.

Lillan

Människor som överger sina katter innan de ens hunnit växa upp (vilket tar minst ett år) hinner aldrig lära känna deras sanna personligheter.

Vill ni höra det från någon annan? Läs vad försäkringsbolaget Agria skriver om sommarkatter. Aftonbladet. Aftonbladet igen. Sök i google på "sommarkatt" för fler exempel. Läs vad Expressen skriver om hur katter behandlas året runt.

Vem vill vara ett varumärke?

Det är det där med "personliga varumärken". Jag förstår poängen. Det behövs väl ett ord för att tjäna pengar på sin person, att tänka på hur man uppfattas, att "sälja sin personlighet". Att bli en sån som man lyssnar på, känner igen och vill känna. Det ska bli vår konkurrensfördel i framtiden, det som gör att vi syns och hamnar överst.

Men det blir lite konstigt när det personliga varumärket blir personens personliga personlighet. Eller den del av sig själv som personen väljer att visa. Oftast är eller blir personen någon form av kändis eller offentlig figur. JA, det kanske är så det fungerar när fler känner en person än den personen någonsin kan känna själv. Men det krassa sättet som det framförs på, det tycker jag är obehagligt reducerande. Som när Tyra Banks modellagentur välkomnar henne tillbaka med orden "Tyra är ett varumärke och vi är glada att kunna välkomna henne tillbaka till IMG-familjen", då känns det som om de egentligen säger "Vi vet att ni gillar henne och vi är glada att få vara med och tjäna pengar på det".

Det som så lättvindigt kallas för ett varumärke handlar i det här fallet om förtroende. Ett förtroende och ett påhittat eller verkligt utbyte som pågår mellan kändisen och allmänheten. I bästa fall är förtroendet och utbytet genuint från båda håll, det är en sorts underlig relation där det finns någon form av ärligt engagemang även från kändisens sida. I samma stund som det inte är äkta kommer en dålig känsla i magen och en unken känsla i munnen. Ett varumärke är en symbol och de associationer och värderingar som kopplas till den symbolen. Symbolen kan vara ett namn eller ett utseende eller en kombination. Det är inte en person. Det är inte en relation. Ska inte vara, för vad finns sedan kvar?

Från andra sidan: Hur skulle det kännas att bli presenterad som ett varumärke? "Ja, och här har vi [ditt namn]. Hon har ett starkt personligt varumärke som vi är stolta över välkomna till vår varumärkesfamilj." Vad är människan i det. Person och personlighet likställs med IKEA eller CocaCola. Ett märke på en vara som ska säljas.