Rädslan och vikten

Nu blir det cirkelpublicering. På SVT:s debattsida har Kakan Hermansson skrivit om vikthetsen i media. Det råkar ju vara ett av mina intresseområden i höst så jag skrev ett långt svar som jag dessutom tycker kvalificerar sig till att bli ett blogginlägg:

Ett stort problem är att faran i att gå upp i vikt (oavsett vad man väger från början) är så inpräntat i det allmänna sättet att tänka. Det är så accepterat att dieter och viktminskning är positivt att en upplevs som jobbig om en säger något annat.

Kritiskt tänkande är jobbigt. Det är en ansträngning att säga emot när en dag ut och dag in blir matad av ett och samma budskap. Och har en rädsla slagit rot så blir det ännu besvärligare - då måste en dessutom kämpa emot känslan av att rädslan kanske är rättfärdigad. Och även om en inte själv är orolig så kan det vara knepigt att vara den som pekar ut att kejsaren är naken - ingen gillar att höra att deras rädslor, som mycket energi har investerats i, är irrationella.

Mycket av vikthetsen i media handlar om att tala om att det är farligt att gå upp i vikt, för att sedan sälja tips för att skydda sig mot denna fara. Och när rädslan är väckt så spelar det inte så stor roll i människohuvudet om den är rimlig eller inte - känslan av fara sitter i reptilhjärnan, i kroppen, i ryggraden. Det är klart att en blir intresserad av hur en ska hantera fara, det är en fråga om överlevnad.

För att jämföra med en rimligare fara: I krigssituationer när media rapporterar om mörkläggningsgardiner och annat som man behöver för att skydda sig i den situationen så blir det viktigt att ha koll på läget. Det är lite samma mekanismer som sätter igång när det gäller vikthetsen. En vill veta hur en ska skydda sig. Men krig är mycket mer påtagligt.

Det gäller att få in det kritiska tänkandet innan risken att gå upp i vikt uppfattas som en skarp, farlig situation. För den stora majoriteten av oss så är det inte livsfarligt att gå upp några kilon och ändå verkar många leva i en krisberedskap som om det handlade om liv och död. Det gäller att fråga sig: Varför? Varför ska vi vara rädda för våra egna kroppar? Vem tjänar på det? Vi blir inte nödvändigtvis friskare av att vara underviktiga än av att vara överviktiga. De som är varken eller borde ju inte behöva bekymra sig alls.