Det "lustiga" med krånglandet kring skapandet och bevarandet av lönearbeten är ju att drömmen efter den industriella revolutionen var att uppnå ett teknikläge där människan knappt behövde arbeta för sin försörjning längre. Arbetstiden skulle fasas ut och vi skulle mer och mer kunna göra vad vi ville - fritt arbete, ideellt arbete, konst, hantverk, sport, relationer, vandringar, allmänningar m.m. Det var 1900-talets utopi, se till exempel på 50-talets framtidstro och kärlek till teknologin. Arbetstidsförkortning har betraktats som mycket mer självklart än det gör idag, när de politiska partierna ett efter ett har plockat bort det från sina program - trots att det verkligen borde ligga i tiden. Många jobb försvinner för att de helt enkelt inte behöver göras längre. Att uppmärksammandet av denna process självklart skulle handla om "farhågor" är ett relativt nytt (och även mycket politiserat) sätt att se på saken .
För några dagar sedan såg jag någon på Facebook länka till en artikel om hur allt färre arbeten skulle behövas på grund av teknologisk utveckling. Responsen i kommentarerna var "Dystopi!". Det är som om många människor inte vet vad de ska göra med sina liv om de inte får lönearbeta, som om själva tanken leder till panik, vilket känns väldigt sorgligt. Det är också många som vid längre tids sjukskrivning hamnar i kris på grund av att yrkesidentiteten sätts i gungning. Depression i samband med pensionen är också vanligt - har hela livet ägnats åt att förverkliga sig genom arbetet så måste en ju börja från början när den delen av livet försvinner. För att inte tala om den som på grund av olika anledningar inte kan få jobb till att börja med: När yrkesidentiteten ses som så övergripande viktig att det standardmässigt är det andra vi frågar efter när vi möts - det första är namn - så är det inte konstigt att termer som "utanförskap" börjar svänga i de politiska vindarna. Vad talet om "utanförskapet" som det ser ut idag döljer är dock att problemet inte ligger i att individer hamnar utanför en gosig, samhällelig gemenskap. Problemet är hur vi som samhälle villkorar våra gemenskaper på ett sätt som knyter människovärde och livsvillkor till yrke och tjänst (exempel).
På det stora hela är det fel på hela problemformuleringen kring lönearbete. Det ska ordnas fler jobb och det ska vara arbetslinjer och arbetsstimulerande åtgärder. Den som inte får ett jobb ska straffas med åtgärder och misstro, även om detta beror på helt logiska anledningar. Det är ett föråldrat sätt att tänka på, från den tiden då det fanns massor med jobb eftersom arbetet var beroende av mänsklig arbetskraft på ett helt annat sätt. I själva verket är det ju numer behovet av strukturer för försörjning och andra vägar till meningsfullhet som är problemet. Hur vi ska hantera denna övergång på ett så smidigt sätt som möjligt, så att människors försörjning fungerar, så att samhället fungerar och så att det finns utrymme och strukturer för att göra saker med sin fria tid? Hur ska vi göra för att villkoren inom de arbeten som verkligen behöver göras av människor ska vara så bra som möjligt? Hur ska vi undvika lönedumpning? Hur ska detta offentliga samtal föras så att människor kan ta det till sig och känna sig trygga? För skräck, misstänksamhet och upplevelsen av att saker tas ifrån en på obegripliga grunder har alltid lett till fördomar, syndabockar och destruktiva förklaringsmodeller.
Jag är så otroligt less på hela grejen med att utdefiniera feminister som icke-feminister på grund av att de också har åsikter eller egenskaper som skiljer sig från ens egna ställningstaganden och världsbild. Det är fullt möjligt att två personer är feminister men samtidigt har helt skilda synsätt, inte bara om vilka de viktigaste målen med feminismen är och hur de ska nås, utan även helt olika, värderingar, världsbild och människosyn. En feminist kan också vara rasist, anti-rasist, kapitalist, liberal, socialist, ateist, religiös, agnostiker, ableist, homofob, transfob, hetero, homo, bi, queer, kvinna, man, intersexuell, rasifierad, majoritet, minoritet, fattig, rik… Allt så länge som de ifrågasätter och kämpar mot strukturell könsdiskriminering (edit: kön skulle här lika väl kunna vara genus. Eller varför inte könifiering, för att låna från postkolonial teori). Då har jag ändå snävat av (och vidgat) ordboksdefinitionen "åskådning som hävdar o. rörelse som arbetar för kvinnans fulla (ekonomiska, sociala o. politiska) likställighet med mannen" (SAOB).
Problemet med en rasistisk feminist är inte att hen är feminist, det är att hen är rasist. Att då lägga krutet på att utdefiniera personen från feminismen innebär ofta att en halmdocka (eller en väderkvarn, för den som gillar Don Quijote) skapas som döljer det verkliga problemet: Personen är rasist. Det konstruktiva borde istället vara att ta vara på personens feministiska värderingar och fokusera sin energi på att argumentera mot rasismen. En början kan vara att påpeka att en feministisk analys som inte omfattar alla är djupt problematisk, att den logiska följden av feminism är en solidaritet som rimligen borde omfatta fler än de som är och ser ut som en själv. Det kanske inte fungerar, men det är att förlägga diskussionen till det verkliga problemet.
Sen är det klart att det finns personer som inte är feminister som kallar sig feminister - särskilt såhär i valtider för att plocka politiska poäng nu när det går bra för Feministiskt initiativ. Det har hänt förut, det var populärt under 90-talet och det kommer säkert hända igen. Politiker är trendkänsliga varelser i valkampanjtider. Men feminism handlar inte om att säga "jag är feminist" (även om det kan vara en bra början om det är ärligt menat) eller om vilken position en har. Feminism handlar om hur en resonerar och vad en faktiskt gör. En feminist gör feminism i sin vardag, oavsett position. Det gäller att skilja detta åt. Margaret Thatcher var inte feminist även om hon ibland blir utnämnd till "feministisk ikon". Hon var en premiärminister som var kvinna, hon var en kvinna med makt, men hon gjorde inte feminism genom sin politik. Isabella “Blondinbella” Löwengrip är inte feminist (och tar själv avstånd från feminismen). Hon vill stärka tjejers självkänsla, men det krävs mer än så för att vara feminist. Det räcker inte med “girl power” eller “starka kvinnor”, det krävs en analys och ett ifrågasättande - hur rudimentärt det än må vara - av patriarkatets diskriminerande och skadliga strukturer.
Däremot är både Birgitta Ohlsson och Gudrun Schyman feminister - de håller bara inte med varandra om särskilt mycket vad gäller feministisk analys och strategi. De håller definitivt inte med varandra när det kommer till liberal/socialistisk ideologi - men de är fortfarande båda feminister. Och vad har Lady Dahmer, Emma Swanström och Clara Lidström gemensamt? De är, trots sina olikheter, både politiskt vänsterorienterade och feminister. Beyonce, Nina Power och Anita Sarkeesian? Feminister. Men inte på samma sätt. Nina Power är en akademiker som skriver analystunga böcker ur ett socialistiskt feministiskt perspektiv. Anita Sarkeesian är populärkulturkritikern som råkade ut för världens största, pågående hatstorm när hon startade en kickstarter i syfte att samla ihop pengar för att göra feministisk kritik av TV- och dataspel. Varje avsnitt är dynamit som skakar spelvärlden om och om igen:
Beyonce är, som få har missat, en skitrik popstjärna som är oerhört påverkad och formad av patriarkala strukturer. Nyligen genomgick hon ett feministiskt uppvaknande som ett resultat av Chiamanda Ngozi Adichies TEDxEuston-föredrag "We should all be feminists", vilket hon sedan samplade och använde i sin låt "Flawless". Beyonce får inte riktigt till det alla gånger och det finns saker att kritiera (se till exempel kontroversen kring "Drunk in love" från samma album). Men ändå, ändå är hon feminist. Hon både säger det och hon gör det.
Beyonce är en feminist och ett exempel på att feminister kan göra misstag, även i sin feminism. Den feminist som kritiserar duktig-flicka-syndromet och det faktum att kvinnor generellt sett pressas till perfektionism på oerhört många områden bör se det som ett politiskt ställningstagande att acceptera detta. Vi måste ge oss själva och varandra rätt att söka och gå fel för att vi ska kunna hitta rätt. Att det svajar ibland är ingen anledning att bränna någons feministkort - särskilt när det gäller någon som är rätt ny i tankebanorna. Däremot kan det finnas anledning att kritisera, ifrågasätta och säga ifrån på ett sjysst sätt (att jobba på att hantera konflikter och relationer kan också vara ett sätt att göra feminism). Men det är också därför vi behöver våra feministiska vänner för stöttning, vägledning och en kram när det går fel. En del av feminismen måste vara rätten att falla och ställa sig upp igen.
Till saken hör också att feminismen är och behöver vara en internationell, global och mångfacetterad rörelse. Det innebär att behov och strategier skiljer sig åt beroende på vilket samhälle och sammanhang feministen verkar i. En sak som är självklar i Sverige kan vara oerhört radikal i Pakistan, där Malala Yousafzai blev skjuten i huvudet för att hon kämpade för flickors rätt till skolgång. Det kan också vara värt att nämna den pågående kampen kring Indiens våldtäktslagar eller problemen med trakasserier på gatorna, street harassment, som är vanligt i exempelvis U.S.A men som på det stora hela är ett icke-problem i Sverige. En feminism som skulle dömas ut i en svensk debatt, ur ett svenskt perspektiv, kan vara helt omvälvande och rätt i ett annat sammanhang. Det kan också vara så att vissa kulturella aspekter inte alls känns särskilt eftersträvansvärda för en feminist som ser dem utifrån. Läs till exempel den marockanska feministen Fatema Mernissis bok “Shahrazad reser västerut : olika kulturer, olika harem”. En för snäv definition av vilka exakta frågor och metoder som ska ses som feministiska kan exkludera miljontals kämpande feminister.
Samtidigt har det inte varit helt ovanligt att västerländska feminister har “missionerat” i kulturella sammanhang och maktstrukturer som de inte har förstått, vilket har lett till alienation och exotisering snarare än till solidarisk feminism. I någon grad måste vi ha tilltro till varandras förmåga att bedöma vilken sorts feministisk kritik som behövs i den kontext en möter i sin vardag. Men den sortens inte-feminist-på-riktigt-fördömanden jag talar om sker oftast, utifrån den utsiktspunkt där jag råkar befinna mig, gentemot feminister i det egna landet eller i Europa/U.S.A. Det är en helt vanlig centrum-periferi-problematik. Grälet håller sig mellan de som upplever sig vara i centrum, baserat på en lång historia av kolonialism, maktförhållanden och övergrepp, samtidigt som vi - på grund av ovanstående faktorer - vet för lite om de som vi upplever befinner sig i periferin för att kunna gräla med dem (eller, vilket skulle vara mer konstruktivt, diskutera med dem) på ett meningsfullt sätt. Kanske tror till och med många att feminism inte finns i andra delar av världen. Men det gör den. Det är bara att gräva lite och läsa på.
Hursomhelst: Jag tror att konflikt är nödvändig inom rörelser. Alltför stora krav på åsiktsmässig likriktning och utbredd hegemoni gör att rörelsen får svårt att tänka, det är i diskussionen och stångandet som utvecklingen sker. När det blir alltför mycket fokus på att utdefiniera folk så dör diskussionen och rörelsen stelnar. För att en diskussion ska kunna ske behöver det finnas ömsesidigt lyssnande. Att lyssna på vad någon säger är inte samma sak som att hålla med. Ju mer provocerande det någon säger är, desto svårare är det att lyssna, desto mer lockande är det att säga att “nej, du tänker inte som jag, du är inte som jag”. “Erfarenhetsutbyte” låter ju oerhört neutralt och fint, men det kan - precis som så mycket annat som är nyttigt - vara skitjobbigt.
Det här innebär inte att alla feminister ska älska och acceptera allt som andra feminister gör, tänker och säger. Det innebär att feminismen - liksom andra -ismer och tankeriktningar - kan ses som ett paraply. I mitten står du själv medan andra feminister är placerade närmare eller längre mot kanten beroende på hur mycket ni håller med varandra om. I den allra yttersta kanten står de feminister som du har allra minst gemensamt med - må det vara inomfeministiska dispyter eller att de kombinerar sin feminism med värderingar eller åsikter som helt går emot din egen feministiska ställning.
För den socialistiska feminist som tillämpar en intersektionell analys så innebär det att en rasistisk, kapitalistisk, homo- bi- trans- queerfob som också är ableist och ålderist förmodligen hänger och dinglar med halva kroppen ute i regnet. Men ni kan fortfarande båda vara feminister som tar avstånd från strukturell diskriminering på grund av kön och ni kan rent praktiskt ha en gemensam hållning inför samtyckeslagen och vikten av en jämnt fördelad föräldraledighet. Däremot tycker en av er att det är ok med diskriminering på grunder av rasifiering, ekonomi/klass, sexualitet och genus, funktionsnedsättning och ålder. Förmodligen kommer ni inte att organisera er tillsammans, kanske kommer ni att vara bittra fiender, men ni är ändå båda feminister. Såpass komplex kan situationen vara - även om det sällan dras till en riktigt så spetsig spets.
Jag skriver det igen: Båda är feminister. Det är därför det finns så många ord för olika slags feminism, det är därför vi brukar tala om feminismer: Radikalfeminism, queerfeminism, särartsfeminism, likhetsfeminism, anarkafeminism, ekofeminism, marxistisk feminism, liberalfeminism, sex-pos-feminism, analytisk feminism, socialistisk feminism, cyberfeminism, global feminism och många, många fler. Det är dessutom inte helt ovanligt att en feminist kombinerar flera feminismer.
Så lägg krutet på att ifrågasätta det andra istället. Och på att diskutera feministiska strategier, analyser, praktiker och riktningar, förstås. Är du benhårt övertygad om att feministiska mål inte kan uppnås i ett kapitalistiskt samhälle? Diskutera kapitalismen och de materialistiska förhållandenas patriarkala inflytande med den liberala/kapitalistiska feministen. Förmodligen kommer hen att svara med vikten av frihet, självständighet och möjlighet till att göra karriär för den feministiska kampen. Kanske kommer det att kännas som om ditt huvud håller på att explodera. Men det är ok. Vill du hellre fokusera på att föra den feministiska kampen genom samhällsskakande praktik på det sätt som enligt din analys ger bäst resultat tillsammans med andra feminister som har gjort samma analys? Kör hårt! Du behöver inte bli av med alla som inte har dragit samma slutsatser innan du får börja. Lika lite som du behöver lösa precis alla problem på egen hand under din livstid. Det är det som är fördelen med en spretig rörelse.
Under min tid som student var jag med om ett avgörande skifte: När föreläsarna gick från tavelundervisning och OH-blad till PowerPoint. Det var i många fall döden för min inlärning. Jag lär mig genom att ta in information på flera sätt samtidigt - lyssna, anteckna (och därigenom att omformulera på flygande penna), läsa (gärna i flera versioner som det blir när där både finns egna och andras anteckningar och annan litteratur), fråga och ifrågasätta. När PowerPoint kom försvann all motivation att göra anteckningar - allt läraren sa fanns ju redan uppskrivet. Att lyssna blev också mindre intressant, ofta sade föreläsaren mer eller mindre vad som stod på PowerPointen och det kunde jag ju redan se. Det var också alltför lätt att fortsätta att läsa på PowerPointen när läraren lämnade den och därmed att missa det som sades utanför den. Dessutom blev det svårare att ställa frågor - allt fokus låg på PowerPointen, den var kartan, manuset för föreläsningen. Det var viktigt att hela PowerPointen skulle hinnas med, det var det nya centrala.
Jag tror inte att det här beror på PowerPoint-verktyget i sig, det har nog mer att göra med att det ofta används på ett sätt som inte ger mycket utrymme för annat än själva PowerPoint-visningen. Problemet verkar vara att arbetet med PowerPoint har landat i en ganska ensidig bild av att det viktiga är att veta rent tekniskt hur en bygger en PowerPoint - hur funktionerna används. Frågan om hur innehållet presenteras och hanteras i PowerPoint, den pedagogiska delen, verkar mer eller mindre ha lämnats ute i kylan. Men det har också funnits föreläsare och föreläsningar där detta inte har varit ett bekymmer - ett tecken på att det går att lära sig att använda PowerPoint bättre. Så jag tänkte ge en rad snabba, mycket komprimerade och allvarligt menade tips utifrån mina egna reflektioner. Frågor tar vi i kommentarerna.
Använd PowerPointen till rubriker, för att strukturera upp föreläsningen. Minska ner mängden text till max 3-4 ord per punkt, max 3-4 punkter per sida - ingen (eller väldigt få) hinner ändå med att läsa komplicerade resonemang eller massiva citat medan läraren pratar om något annat.
Om
du vill läsa upp ett citat för att illustrera något så kan referensen
ha sin plats i PowerPointen, men inte själva citatet. Det är bättre att
ge citaten med referens i en separat stencil i efterskott om de är
viktiga. Om det är fråga om en textanalys av ett kortare citat eller av
en text så kan den ha sin plats där framme på väggen, men formatmässigt
är det lättare att läsa text från ett OH-blad. Överväg även att dela ut
texten på papper när den behöver vara exakt och är lite längre - det är
ett tillfälle då anteckningarna kostar mer än de ger. Att få texten på
papper gör det lättare för studenten att läsa och markera (ge då tid
till att läsa igenom texten).
PowerPoint är ett utmärkt sätt att visa bilder på. Gör det. Men bara bilder som är relevanta för undervisningen. Använd inte flashiga effekter bara för att du vet hur man gör - de är distraherande. Visa inte mer än vad som behövs för det som behandlas just nu - för mycket information är också distraherande.
Skriv ingenting i en PowerPoint som du inte skulle orka skriva på tavlan. En av poängerna med PowerPoint är att föreläsaren ska ha mer kontakt med klassen - det går att helt ta bort momentet där föreläsaren är vänd mot tavlan och pratar med ryggen mot klassen. Låt det inte bli så att du istället vänder dig mot PowerPointen.
Om komplicerade resonemang förs så är det bättre att göra det muntligt, med fokus på klassen, öppen för kommunikation och frågor. Text skriven i förväg kan verka väldigt definitiv och slutgiltig på en föreläsning. Tänk på det även när du presenterar kontroversiella saker eller värderingsfrågor. Överväg om det är bättre att ha neutralare punkter i PowerPointen och istället ta det kontroversiella/värderingsfrågorna muntligt. Det kan finnas dramatiska och bra poänger med att ha sådant i PowerPointen, det kan föra föreläsningen till nya och fantastiska höjder, men då måste det också fångas upp av föreläsaren på ett bra sätt.
Gör PowerPointen som ett stöd för studenterna, inte för
föreläsaren. Lita på din förmåga att formulera dig och att kommunicera
direkt till klassen. Ha dina egna stödord och anteckningar. Ha dem helst
separat så att du inte står och läser från PowerPoint eller från datorn
- det ger ett introvert intryck och gör det svårare att ta kontakt. Gör
blanka sidor när det inte behöver finnas information på PowerPointen -
egentligen kanske det bara behövs 3-4 sidor med innehåll per föreläsning
istället för 30.
PowerPoint ska inte ses som utdelningsmaterial (ens om rutinen är att dela ut det) utan som förmedlingsmaterial under föreläsningen. Till de lärare som stör sig på att studenterna slutar anteckna, blir passiva och kräver att "få" föreläsningen. Lägg inte hela föreläsningen på PowerPointen, då finns det ingen föreläsning att "få". Det innebär att studenterna måste vara mer aktiva vilket är bra för alla. Förvarna eventuellt studenterna i förväg om rutinen tidigare har varit att allt kommer på stencil/utskick. Ett glatt "Jo, jag vill bara förvarna om att jag provar mig på ett nytt upplägg på mina PowerPoints, så fram med anteckningsböckerna" kanske?
Senast ut i röran som är "hen-debatten" är Maud Olofsson i SvD som anser att "hen" kan förvirra barnen. Men frågan är ju helt felställd. Huvudtanken är ju inte att "hen" ska ERSÄTTA "hon" och "han" utan att det ska vara ett KOMPLEMENT. Inte undra på att folk är så emot "hen" när de hela tiden matas med att deras identitetsord ska avskaffas helt - de som använder "hen" istället för "han" och "hon" gör ett radikalt och ovanligt drastiskt politiskt ställningstagande. De är inte mainstream. Tillägget, så att det blir "hen, hon och han", med "hen" som allmänord när könet inte är känt, är bara praktiskt (och nödvändigt för alla oss som känner oss obekväma med att kalla människor för "den").
"Hen" istället för frasen "hon eller han".
Det är ju också störande att Maud Olofsson tänker sig att cis-könstillhörigheten pojke eller flicka ska påverkas av "hen". I hennes ögon måste barnen i Finland vara extremt förvirrade; där finns inte "han" och "hon" alls. Inte heller i teckenspråket finns "hon" och "han". Samma gäller även i andra språk, utan att kategorierna "man" eller "kvinna" för den skull påverkats. Cis-pojken och cis-flickan kommer att fortsätta ha sina könsidentiteter, "hen"s syfte är bara att inte förutsätta att alla är cispersoner. "Hen" handlar i grunden om att få ett mer inkluderande språk. Varken mer eller mindre.
"Hen-debatten" skulle vinna mycket på om alla inblandade orkade läsa på innan de uttalade sig med generaliserande ställningstaganden och ställde sneda frågor. Särskilt gäller detta de som faktiskt har folk som följer dem och litar på dem, till exempel tidningar och politiker.
Språkrådet har kommit med ett försök till att definiera och böja det kontroversiella "hen". Jag ställer mig frågande till hur de har valt att formulera sig. Till att börja med så blir det begreppsförvirring när Språkrådet skriver att "hen" "används i första hand av personer som inte känner sig hemma i en könsuppdelning på man och kvinna, och som därför tycker att hon eller han inte passar" och sen tar ”Jag säger hen om mitt barn. Jag vill inte pressa in barnet i gamla könsrollsmönster.” som exempel. Att inte känna sig hemma i en könsuppdelning på man och kvinna tolkar jag som att varken uppleva sig som man eller kvinna, medan det är fullt möjligt att vilja ställa sig utanför könsROLLSmönster och fortfarande känna sig hemma i en identitet som man eller kvinna eller, för den delen, att tänka på sitt barn som pojke eller flicka. En och samma person kan vara både "hon" och "hen".
Att Språkrådet så tydligt väljer att försöka fånga in och begränsa användandet av "hen" till att beteckna en särskild grupp människor och avråder från att använda det istället för "hon eller han" ger dessutom ett intryck som känns både historielöst och förhastat. Förhastat eftersom innebörden i ordet "hen" varken är färdigformulerat eller färdigdefinierat i svenskan. Språket är ju levande och organiskt, det utvecklas som människor tycker att det känns bra att använda det. Först när/om "hen" börjar sätta sig i det allmänna vokabuläret så kommer det att få en färdig form.
Historielöst eftersom diskussionen om "hen" har pågått sen långt innan den nådde tidningarnas förstasidor. "Hen" ingår i en önskan om att det ska finnas könsneutrala sätt att uttrycka sig i vårt språk. Om man får tro Wikipedia så introducerades det redan 1966 av Rolf Dunås, och tanken om att använda det istället för "hon eller han" har funnits i alla fall sedan mitten av 1990-talet. Ordet infördes som en intention att slippa definiera könet på den man talar om, månne det vara för att man inte vet könet, eller för att personen själv har en identitet bortom "man" eller "kvinna". Sedan adopterades "hen" snabbt i hbtq-kretsar, vilket är mycket positivt och lätt att förstå. Det är dock inte "några" som också vill använda "hen" istället för "den". Den tanken har legat hos "hen" ända sedan det fördes in i språket. Men "hens" aspekt som könsneutralt ord för alla har inte haft lika stort genomslag i media, annat än rakt av som ersättning för "hon" och "han". Förmodligen för att "hen för alla" inte är lika kontroversiellt. Däremot är det troligt att det kan komma att användas så i praktiken. Man får inte heller glömma att "hen" är ett låneord, hämtat från finskans hän. I Finland används "hän" könsneutralt om alla. Ta gärna en titt på den här föreläsningen med Karin Milles om könsneutralt språk.
När det gäller offentliga generella texter som den som Karin Milles talar om kan man använda "hen" istället för ett generellt "han" och slippa formulera om hela texten från början. Det är helt enkelt ett bra ord att använda när man inte vet, lite officiellt. "Han" och "hon" kan komma in senare, om man vill, när man vet vem man pratar om. Och den som inte känner sig hemma med "han" och "hon" slipper bli kategoriserad, slipper välja.
Alla ryms i "hen"
Själv använder jag "hen" både när jag inte vet vilken könsidentitet personen/personerna har, och om personer med identiteter som inte lätt kan kategoriseras in i könsdikotomin. De flesta jag har pratat med som är positiva till ordet - och som därmed kan tänkas använda det - tänker ungefär så på "hen". För mig är "hen" ett praktiskt tillägg i språket. Det sparar tid, plats och så slipper man att eventuellt göra förutfattade antaganden om vilket kön man kommer att möta bakom informationsdisken och att bli ställd när man har fel. Men jag använder det inte som ersättning för han eller hon (om inte ambivalensen höjer sammanhanget på något sätt, till exempel i en novell eller dylikt). Meningen med ordet som jag ser det är ju att ge ett mer förutsättningslöst sätt att möta människor, ett öppnare sinne, ett språkligt erkännande av att fler möjligheter till könstillhörighet existerar. Meningen är inte att tvinga människor som redan identifierar sig som "han" eller "hon" till att sluta göra det. "Hen" är ett ord som vi kan använda om alla, som verkligen inkluderar alla.
Språkrådet tycker istället att man ska använda "den" när man inte vet eller vill definiera kön. Men "den" fungerar inte särskilt bra som neutralt pronomen som det ser ut idag och det finns inte anledning att tro att det kommer att förändras. Rekommendationen är ju att man ska använda "den" i undantagsfall och hellre omformulera meningen eller använda "hon eller han". Att använda "den" fritt om människor, på samma sätt som hon eller han används, det känns som att prata om en sak, en telefon eller en hammare eller kanske ett djur. Resultatet blir dehumaniserande:
Person A: "Mitt barn funderar på att börja med en sport"
Person B: "Om den vill spela fotboll kan den anmäla sig i kansliet"
Särskilt tydligt blir det när det är "honom" eller "henne" som ska bytas ut. "Jag litar på den", då måste man lägga till "Jag litar på den personen" och så blir det omständligt igen. Det håller inte i längden. "Den" använder jag mest när det finns ett etablerat uttryck för det, till exempel "Den som vill". Men jag undviker att använda "den" i situationer när jag känner att varianten av pronomen i sig uppbär någon större betydelse. Om det finns ett sätt att formulera sig naturligt, bara genom att lägga till ytterligare en valmöjlighet vad gäller pronomen, varför inte göra det? För mig är "hen" en bra lösning på den gordiska knuten och jag kommer att fortsätta att använda det som en neutral, inklusiv beteckning så länge som det känns rätt - mest för att det är praktiskt.
Jag har provat "hen" tidigare, innan den här diskussionen sprang upp på tidningarnas förstasidor. Då kändes ordet konstruerat och fel, kanske mycket för att jag experimenterade med att använda det som ersättningsord för "han" och "hon". Jag slutade att använda "hen" eftersom det inte föll sig bekvämt, och det är min övertygelse om att ett språk blir autentiskt först när det känns bekvämt att använda. Men "hen" har vuxit sig på mig, som ett tillägg och inte som en ersättning. Det känns bekvämt, praktiskt och jag gillar det. Orka böka på med "han eller hon" och "henne eller honom".
"Hen" sparar tid, plats och så slipper man att eventuellt göra förutfattade antaganden om vilket kön man kommer att möta bakom informationsdisken, ratten eller katedern. Man slipper pinsamma feltänk och situationer. Meningen med "hen" är ett mer förutsättningslöst sätt att möta människor och ett öppnare sinne. Förhoppningsvis är "hen" ett steg på vägen till att människor i framtiden kommer att tycka att det är en gåta att detta någonsin har kunnat räknas som just en gåta:
En far och hans son åker i samma bil och råkar ut för en trafikolycka. Fadern omkommer. Sonen blir allvarligt skadad och får föras till sjukhuset med ambulans. Han förbereds för operation, men kirurgen som skulle operera honom säger "Jag kan inte operera den här pojken - det är ju min son." Hur hänger det ihop?
Nu blir det cirkelpublicering. På SVT:s debattsida har Kakan Hermansson skrivit om vikthetsen i media. Det råkar ju vara ett av mina intresseområden i höst så jag skrev ett långt svar som jag dessutom tycker kvalificerar sig till att bli ett blogginlägg:
Ett stort problem är att faran i att gå upp i vikt (oavsett vad man väger från början) är så inpräntat i det allmänna sättet att tänka. Det är så accepterat att dieter och viktminskning är positivt att en upplevs som jobbig om en säger något annat.
Kritiskt tänkande är jobbigt. Det är en ansträngning att säga emot när en dag ut och dag in blir matad av ett och samma budskap. Och har en rädsla slagit rot så blir det ännu besvärligare - då måste en dessutom kämpa emot känslan av att rädslan kanske är rättfärdigad. Och även om en inte själv är orolig så kan det vara knepigt att vara den som pekar ut att kejsaren är naken - ingen gillar att höra att deras rädslor, som mycket energi har investerats i, är irrationella.
Mycket av vikthetsen i media handlar om att tala om att det är farligt att gå upp i vikt, för att sedan sälja tips för att skydda sig mot denna fara. Och när rädslan är väckt så spelar det inte så stor roll i människohuvudet om den är rimlig eller inte - känslan av fara sitter i reptilhjärnan, i kroppen, i ryggraden. Det är klart att en blir intresserad av hur en ska hantera fara, det är en fråga om överlevnad.
För att jämföra med en rimligare fara: I krigssituationer när media rapporterar om mörkläggningsgardiner och annat som man behöver för att skydda sig i den situationen så blir det viktigt att ha koll på läget. Det är lite samma mekanismer som sätter igång när det gäller vikthetsen. En vill veta hur en ska skydda sig. Men krig är mycket mer påtagligt.
Det gäller att få in det kritiska tänkandet innan risken att gå upp i vikt uppfattas som en skarp, farlig situation. För den stora majoriteten av oss så är det inte livsfarligt att gå upp några kilon och ändå verkar många leva i en krisberedskap som om det handlade om liv och död. Det gäller att fråga sig: Varför? Varför ska vi vara rädda för våra egna kroppar? Vem tjänar på det? Vi blir inte nödvändigtvis friskare av att vara underviktiga än av att vara överviktiga. De som är varken eller borde ju inte behöva bekymra sig alls.
Om oro och omsorg för befolkningen verkligen är orsaken till att Aftonbladet har en hel avdelning fokuserad på vikt - skulle inte artiklarna behandla alla former av viktrelaterade problem då? Ja, övervikt är ett hälsoproblem. Men undervikt och brist på näring är också vanliga hälsoproblem. Brist på näring gör människor mer mottagliga för depression, ångest och infektioner. Det gör människor frusna och okoncentrerade. Det krävs inte svält för att sådant ska börja märkas, bara mindre mat än vad kroppen behöver. Långsiktigt och vid allvarligare problematik orsakar det bland annat anemi (blodbrist), benskörhet, hjärtproblem, fertilitetsproblem m.m.
Om tidningen stod bakom "du duger som du är"-retoriken, skulle de verkligen lägga så mycket energi på att berätta hur vikten kan och borde krympa och hur? Det vettiga vore att överlämna överviktsproblematiken till profesionella specialiserade resurser, ett undvika att röra till det för de som väger för lite och/eller påverkas negativt av att få hälsoråd som är helt fel för dem och att helt enkelt låta bli att kommentera sina läsares kroppar och matvanor; Att sluta behandla bantning, kaloriminskning och viktnedgång som ämnen av allmänintresse med självklar plats på förstasidan.
Istället stoppar de in Mia Törnblom som "självkänsla är bra"-alibi medan de talar om för alla att ens barn behöver träna minst en timme om dagen och att modell-Emmas utseende granskas dagligen (Mellan raderna: "Även hon kämpar, precis som du - för det gör du väl?"). Vi får veta att det är viktigt att ha balanserade matvanor - inte för att må bra och vara tillfreds med livet utan för att gå ner i vikt (men begreppen används synonymt). De skriver om vikt som om majoriteten av läsarna är diagnostiserade med allvarlig fetma - ett ganska konstigt antagande att göra. Och de skriver som om utseende, vikt och välmående är samma sak - vilket inte bara är dumt utan dessutom farligt om det får stå oemotsagt.
Aftonbladet.se/vikt/ , 2 oktober 2011
Nej. Jag är inte först att kommentera detta. Jag är inte den första att konstatera: Det är en sjuk värld vi lever i. Och självklart är detta inte unikt för Aftonbladet. Men ta det som exempel. Som en tankeövning. Och fundera över varförde gör såhär. Vad vinner de på det?
Är det lättare att sälja tidningar (och gamla nyheter - den här varningen minns jag från typ 90-talet eller när leggings sist var modernt.) till okoncentrerade smådeppiga och frusna människor?
Är det såpass lukrativt att odla fram och underhålla en noja baserat på en blandning av hypokondri, utseendepress och osäkerheter att det blir lätt att stänga ute djupare analys, etiska funderingar och ansvarskänsla inför den faktiska målgruppen - de som i själva verket blir måltavlan? Som i krig skulle kallas "collateral damage"?
Är det lättare att tala om för människor hur de ska tänka och vilka de ska vara om man, på ett område som är väldigt personligt samtidigt som det också är väldigt publikt, hela tiden ger dem minimala möjligheter att lyckas? Och hela tiden framställer detta område som jätteviktigt?
Damned if you do and damned if you don't.
Renn fick inte vara modell när hon var kurvig - hon fick vara en mullig modell, en titel som hela tiden måste ha dragit uppmärksamheten till den forna anorektikerns vikt. Nu är hon en vanlig modell utan tillägg. Vad som räknas som en "riktig" modell. Men det duger inte heller - fokuset på hennes vikt finns kvar. Viktkritiken finns kvar. Det är ett exempel på en klassisk härskarteknik: dubbelbestraffning. Det finns en motstrategier - anpassa och använd (sid. 6).
