Tortyr och misär (eller "säg vad du verkligen tycker, Sannabell")

Det handlar om övergivna djur. Försummade djur. Sådana där söta ungar som folk bara måååååste ha tills djuren hamnar i tonåren och det är dax att åka hem från sommarstället. Sådana där djur som sitter på trappan till sommarstugan och svälter ihjäl medan de vänta på att den snälla familjen ska komma hem. Såna där som föräldrar skaffar för att barnen ska få uppleva hur fina djur är, som de sedan dumpar med lögnen att de klarar sig i det vilda. För de klarar sig inte. De dör eller lider eller skaffar massor med ungar som dör och lider och blir utsatta för djurhatare tills de dör och lider. Såna katter som springer runt okastrerade och osteriliserade med resultatet att det blir fler ungar än någon kan ta hand om. Katter som tillåts bli förvildade och bildar kolonier i någon ladugård där deras ungar regelbundet blir ihjälslagna. Sånt gör mig arg. 

När jag blev arg över det här för någon dag sedan så fick jag höra att människor inte köper en ny katt varje sommar av ondska eller medveten nonchalans. De gör det för att djurungen är söt och sen ledsnar de och överger. Vuxna människor köper alltså djur (eller tar emot dem utan att betala något alls) utan en tanke på att de lever i flera år och behöver någonstans att bo även när sommaren är över. Djur ska man inte impulsköpa. Hur svårt ska det vara att förstå? Det är ingen ursäkt att säga "Duh, tänkte inte på det" när man har lämnat ett djur som man har ansvar för som vore det ett äppelskrott. Eller "Öh, vaddå kastrera, vi har en hane? Det är inte vårt ansvar" när Kurre springer runt och friar. Nej, det ekonomiska ansvaret och arbetet med att adoptera bort ungarna faller inte på er, men om de ungarna råkar illa ut - en risk som är större när det är oönskade hoppsan-kullar - så har ni ändå en del i det. Ni gjorde det möjligt. Eller "Men de är ju så sööööta! Vi ger bara bort dem sen" när Missan får sin 5:e kull på ett år. Det är en form av vanvård - även om det inte alltid är den egna katten som får ta konsekvenserna. Det finns alltid någon i slutet av skitrännan.

Det minsta man kan göra är att lämna djuret till ett djurhem (några av dem finns här och här) om man upptäcker att man inte kan ta hand om det, där det åtminstone har chans att få ett nytt hem. Och om det inte går så avlivas det så smärtfritt som möjligt. Där slipper det svälta, bli sjukt, skadat och sviket av mänskligheten. Annars kan man alltid:
1. Läsa på och bli en bättre ägare
2. Erkänna sitt misstag för uppfödaren och be att få lämna tillbaka djuret för omplacering.
3. Leta reda på ett guldhem åt djuret dit det kan flytta och leva lycklig i alla sina dagar

Jag tittar på mina egna fina katter när de ligger och sover i sängen. Snusar på deras tassar. Hör när Lillan kommer med sitt speciella knarriga jamande och vill leka. Ser när sambon gör "Tricket" med Brumma, som går ut på att hon får visa hur bra hon är på att hoppa och balansera. Det kunde ha varit dom. Brumma var en gratiskatt, inte ett öre behövde vi betala (jag kommer inte ihåg om vi envisades med att göra det ändå). Nu är hon ovärderlig. Sambon hävdar att hon är en människa i en kattkropp. 

Brumma

Lillan köptes för 1000 kronor från ett katthem på Carlslid i Umeå. De finns inte på Internet men deras telefonnummer är 090-19 54 00 om någon vill adoptera därifrån eller hjälpa till på annat sätt. Lillans mamma var knappt ett år, egentligen alldeles för ung för att vara mamma. Det motsvaras ungefär av en 15-16-årig människa. Hennes familj hade låtit henne springa ute utan att sterilisera henne eller ge p-piller. När hon fick ungar ville de inte ha kvar henne längre och den lilla familjen fick flytta in i en lekstuga på katthemmet. Det var platsen som fanns och katten fick betala för människans misstag. Lillan är världens finaste myskatt. När hon är vaken ser hon spöken, jagar skuggor och reflektioner, men jag vet ingenting som är mer avslappnande än att se henne sova. Hon ler nästan alltid när hon sover. Och lyckan är när hon bestämmer sig för att ligga i knät.

Lillan

Människor som överger sina katter innan de ens hunnit växa upp (vilket tar minst ett år) hinner aldrig lära känna deras sanna personligheter.

Vill ni höra det från någon annan? Läs vad försäkringsbolaget Agria skriver om sommarkatter. Aftonbladet. Aftonbladet igen. Sök i google på "sommarkatt" för fler exempel. Läs vad Expressen skriver om hur katter behandlas året runt.