Tips från en student: Att göra en pedagogisk PowerPoint

Under min tid som student var jag med om ett avgörande skifte: När föreläsarna gick från tavelundervisning och OH-blad till PowerPoint. Det var i många fall döden för min inlärning. Jag lär mig genom att ta in information på flera sätt samtidigt - lyssna, anteckna (och därigenom att omformulera på flygande penna), läsa (gärna i flera versioner som det blir när där både finns egna och andras anteckningar och annan litteratur), fråga och ifrågasätta. När PowerPoint kom försvann all motivation att göra anteckningar - allt läraren sa fanns ju redan uppskrivet. Att lyssna blev också mindre intressant, ofta sade föreläsaren mer eller mindre vad som stod på PowerPointen och det kunde jag ju redan se. Det var också alltför lätt att fortsätta att läsa på PowerPointen när läraren lämnade den och därmed att missa det som sades utanför den. Dessutom blev det svårare att ställa frågor - allt fokus låg på PowerPointen, den var kartan, manuset för föreläsningen. Det var viktigt att hela PowerPointen skulle hinnas med, det var det nya centrala.

Jag tror inte att det här beror på PowerPoint-verktyget i sig, det har nog mer att göra med att det ofta används på ett sätt som inte ger mycket utrymme för annat än själva PowerPoint-visningen. Problemet verkar vara att arbetet med PowerPoint har landat i en ganska ensidig bild av att det viktiga är att veta rent tekniskt hur en bygger en PowerPoint - hur funktionerna används. Frågan om hur innehållet presenteras och hanteras i PowerPoint, den pedagogiska delen, verkar mer eller mindre ha lämnats ute i kylan. Men det har också funnits föreläsare och föreläsningar där detta inte har varit ett bekymmer - ett tecken på att det går att lära sig att använda PowerPoint bättre. Så jag tänkte ge en rad snabba, mycket komprimerade och allvarligt menade tips utifrån mina egna reflektioner. Frågor tar vi i kommentarerna.

Använd PowerPointen till rubriker, för att strukturera upp föreläsningen. Minska ner mängden text till max 3-4 ord per punkt, max 3-4 punkter per sida - ingen (eller väldigt få) hinner ändå med att läsa komplicerade resonemang eller massiva citat medan läraren pratar om något annat.

Om du vill läsa upp ett citat för att illustrera något så kan referensen ha sin plats i PowerPointen, men inte själva citatet. Det är bättre att ge citaten med referens i en separat stencil i efterskott om de är viktiga. Om det är fråga om en textanalys av ett kortare citat eller av en text så kan den ha sin plats där framme på väggen, men formatmässigt är det lättare att läsa text från ett OH-blad. Överväg även att dela ut texten på papper när den behöver vara exakt och är lite längre - det är ett tillfälle då anteckningarna kostar mer än de ger. Att få texten på papper gör det lättare för studenten att läsa och markera (ge då tid till att läsa igenom texten).

PowerPoint är ett utmärkt sätt att visa bilder på. Gör det. Men bara bilder som är relevanta för undervisningen. Använd inte flashiga effekter bara för att du vet hur man gör - de är distraherande. Visa inte mer än vad som behövs för det som behandlas just nu - för mycket information är också distraherande.

Skriv ingenting i en PowerPoint som du inte skulle orka skriva på tavlan. En av poängerna med PowerPoint är att föreläsaren ska ha mer kontakt med klassen - det går att helt ta bort momentet där föreläsaren är vänd mot tavlan och pratar med ryggen mot klassen. Låt det inte bli så att du istället vänder dig mot PowerPointen. 

Om komplicerade resonemang förs så är det bättre att göra det muntligt, med fokus på klassen, öppen för kommunikation och frågor. Text skriven i förväg kan verka väldigt definitiv och slutgiltig på en föreläsning. Tänk på det även när du presenterar kontroversiella saker eller värderingsfrågor. Överväg om det är bättre att ha neutralare punkter i PowerPointen och istället ta det kontroversiella/värderingsfrågorna muntligt. Det kan finnas dramatiska och bra poänger med att ha sådant i PowerPointen, det kan föra föreläsningen till nya och fantastiska höjder, men då måste det också fångas upp av föreläsaren på ett bra sätt.

Gör PowerPointen som ett stöd för studenterna, inte för föreläsaren. Lita på din förmåga att formulera dig och att kommunicera direkt till klassen. Ha dina egna stödord och anteckningar. Ha dem helst separat så att du inte står och läser från PowerPoint eller från datorn - det ger ett introvert intryck och gör det svårare att ta kontakt. Gör blanka sidor när det inte behöver finnas information på PowerPointen - egentligen kanske det bara behövs 3-4 sidor med innehåll per föreläsning istället för 30.

PowerPoint ska inte ses som utdelningsmaterial (ens om rutinen är att dela ut det) utan som förmedlingsmaterial under föreläsningen. Till de lärare som stör sig på att studenterna slutar anteckna, blir passiva och kräver att "få" föreläsningen. Lägg inte hela föreläsningen på PowerPointen, då finns det ingen föreläsning att "få". Det innebär att studenterna måste vara mer aktiva vilket är bra för alla. Förvarna eventuellt studenterna i förväg om rutinen tidigare har varit att allt kommer på stencil/utskick. Ett glatt "Jo, jag vill bara förvarna om att jag provar mig på ett nytt upplägg på mina PowerPoints, så fram med anteckningsböckerna" kanske?

Maud Olofsson bidrar till hen-förvirringen

Senast ut i röran som är "hen-debatten" är Maud Olofsson i SvD som anser att "hen" kan förvirra barnen. Men frågan är ju helt felställd. Huvudtanken är ju inte att "hen" ska ERSÄTTA "hon" och "han" utan att det ska vara ett KOMPLEMENT. Inte undra på att folk är så emot "hen" när de hela tiden matas med att deras identitetsord ska avskaffas helt - de som använder "hen" istället för "han" och "hon" gör ett radikalt och ovanligt drastiskt politiskt ställningstagande. De är inte mainstream. Tillägget, så att det blir "hen, hon och han", med "hen" som allmänord när könet inte är känt, är bara praktiskt (och nödvändigt för alla oss som känner oss obekväma med att kalla människor för "den").

"Hen" istället för frasen "hon eller han".

Det är ju också störande att Maud Olofsson tänker sig att cis-könstillhörigheten pojke eller flicka ska påverkas av "hen". I hennes ögon måste barnen i Finland vara extremt förvirrade; där finns inte "han" och "hon" alls. Inte heller i teckenspråket finns "hon" och "han". Samma gäller även i andra språk, utan att kategorierna "man" eller "kvinna" för den skull påverkats. Cis-pojken och cis-flickan kommer att fortsätta ha sina könsidentiteter, "hen"s syfte är bara att inte förutsätta att alla är cispersoner. "Hen" handlar i grunden om att få ett mer inkluderande språk. Varken mer eller mindre.

"Hen-debatten" skulle vinna mycket på om alla inblandade orkade läsa på innan de uttalade sig med generaliserande ställningstaganden och ställde sneda frågor. Särskilt gäller detta de som faktiskt har folk som följer dem och litar på dem, till exempel tidningar och politiker.

Språkrådet brottas med "hen"

Språkrådet har kommit med ett försök till att definiera och böja det kontroversiella "hen". Jag ställer mig frågande till hur de har valt att formulera sig. Till att börja med så blir det begreppsförvirring när Språkrådet skriver att "hen" "används i första hand av personer som inte känner sig hemma i en könsuppdelning på man och kvinna, och som därför tycker att hon eller han inte passar" och sen tar ”Jag säger hen om mitt barn. Jag vill inte pressa in barnet i gamla könsrollsmönster.” som exempel. Att inte känna sig hemma i en könsuppdelning på man och kvinna tolkar jag som att varken uppleva sig som man eller kvinna, medan det är fullt möjligt att vilja ställa sig utanför könsROLLSmönster och fortfarande känna sig hemma i en identitet som man eller kvinna eller, för den delen, att tänka på sitt barn som pojke eller flicka. En och samma person kan vara både "hon" och "hen". 

Att Språkrådet så tydligt väljer att försöka fånga in och begränsa användandet av "hen" till att beteckna en särskild grupp människor och avråder från att använda det istället för "hon eller han" ger dessutom ett intryck som känns både historielöst och förhastat. Förhastat eftersom innebörden i ordet "hen" varken är färdigformulerat eller färdigdefinierat i svenskan. Språket är ju levande och organiskt, det utvecklas som människor tycker att det känns bra att använda det. Först när/om "hen" börjar sätta sig i det allmänna vokabuläret så kommer det att få en färdig form. 

Historielöst eftersom diskussionen om "hen" har pågått sen långt innan den nådde tidningarnas förstasidor. "Hen" ingår i en önskan om att det ska finnas könsneutrala sätt att uttrycka sig i vårt språk. Om man får tro Wikipedia så introducerades det redan 1966 av Rolf Dunås, och tanken om att använda det istället för "hon eller han" har funnits i alla fall sedan mitten av 1990-talet. Ordet infördes som en intention att slippa definiera könet på den man talar om, månne det vara för att man inte vet könet, eller för att personen själv har en identitet bortom "man" eller "kvinna". Sedan adopterades "hen" snabbt i hbtq-kretsar, vilket är mycket positivt och lätt att förstå. Det är dock inte "några" som också vill använda "hen" istället för "den". Den tanken har legat hos "hen" ända sedan det fördes in i språket. Men "hens" aspekt som könsneutralt ord för alla har inte haft lika stort genomslag i media, annat än rakt av som ersättning för "hon" och "han". Förmodligen för att "hen för alla" inte är lika kontroversiellt. Däremot är det troligt att det kan komma att användas så i praktiken. Man får inte heller glömma att "hen" är ett låneord, hämtat från finskans hän. I Finland används "hän" könsneutralt om alla. Ta gärna en titt på den här föreläsningen med Karin Milles om könsneutralt språk.

När det gäller offentliga generella texter som den som Karin Milles talar om kan man använda "hen" istället för ett generellt "han" och slippa formulera om hela texten från början. Det är helt enkelt ett bra ord att använda när man inte vet, lite officiellt. "Han" och "hon" kan komma in senare, om man vill, när man vet vem man pratar om. Och den som inte känner sig hemma med "han" och "hon" slipper bli kategoriserad, slipper välja.

Alla ryms i "hen"

Själv använder jag "hen" både när jag inte vet vilken könsidentitet personen/personerna har, och om personer med identiteter som inte lätt kan kategoriseras in i könsdikotomin. De flesta jag har pratat med som är positiva till ordet - och som därmed kan tänkas använda det - tänker ungefär så på "hen". För mig är "hen" ett praktiskt tillägg i språket. Det sparar tid, plats och så slipper man att eventuellt göra förutfattade antaganden om vilket kön man kommer att möta bakom informationsdisken och att bli ställd när man har fel. Men jag använder det inte som ersättning för han eller hon (om inte ambivalensen höjer sammanhanget på något sätt, till exempel i en novell eller dylikt). Meningen med ordet som jag ser det är ju att ge ett mer förutsättningslöst sätt att möta människor, ett öppnare sinne, ett språkligt erkännande av att fler möjligheter till könstillhörighet existerar. Meningen är inte att tvinga människor som redan identifierar sig som "han" eller "hon" till att sluta göra det. "Hen" är ett ord som vi kan använda om alla, som verkligen inkluderar alla.

Språkrådet tycker istället att man ska använda "den" när man inte vet eller vill definiera kön. Men "den" fungerar inte särskilt bra som neutralt pronomen som det ser ut idag och det finns inte anledning att tro att det kommer att förändras. Rekommendationen är ju att man ska använda "den" i undantagsfall och hellre omformulera meningen eller använda "hon eller han". Att använda "den" fritt om människor, på samma sätt som hon eller han används, det känns som att prata om en sak, en telefon eller en hammare eller kanske ett djur. Resultatet blir dehumaniserande: 

Person A: "Mitt barn funderar på att börja med en sport"

Person B: "Om den vill spela fotboll kan den anmäla sig i kansliet" 

Särskilt tydligt blir det när det är "honom" eller "henne" som ska bytas ut. "Jag litar på den", då måste man lägga till "Jag litar på den personen" och så blir det omständligt igen. Det håller inte i längden. "Den" använder jag mest när det finns ett etablerat uttryck för det, till exempel "Den som vill". Men jag undviker att använda "den" i situationer när jag känner att varianten av pronomen i sig uppbär någon större betydelse. Om det finns ett sätt att formulera sig naturligt, bara genom att lägga till ytterligare en valmöjlighet vad gäller pronomen, varför inte göra det? För mig är "hen" en bra lösning på den gordiska knuten och jag kommer att fortsätta att använda det som en neutral, inklusiv beteckning så länge som det känns rätt - mest för att det är praktiskt.

Jag har provat "hen" tidigare, innan den här diskussionen sprang upp på tidningarnas förstasidor. Då kändes ordet konstruerat och fel, kanske mycket för att jag experimenterade med att använda det som ersättningsord för "han" och "hon". Jag slutade att använda "hen" eftersom det inte föll sig bekvämt, och det är min övertygelse om att ett språk blir autentiskt först när det känns bekvämt att använda. Men "hen" har vuxit sig på mig, som ett tillägg och inte som en ersättning. Det känns bekvämt, praktiskt och jag gillar det. Orka böka på med "han eller hon" och "henne eller honom".

"Hen" sparar tid, plats och så slipper man att eventuellt göra förutfattade antaganden om vilket kön man kommer att möta bakom informationsdisken, ratten eller katedern. Man slipper pinsamma feltänk och situationer. Meningen med "hen" är ett mer förutsättningslöst sätt att möta människor och ett öppnare sinne. Förhoppningsvis är "hen" ett steg på vägen till att människor i framtiden kommer att tycka att det är en gåta att detta någonsin har kunnat räknas som just en gåta:

En far och hans son åker i samma bil och råkar ut för en trafikolycka. Fadern omkommer. Sonen blir allvarligt skadad och får föras till sjukhuset med ambulans. Han förbereds för operation, men kirurgen som skulle operera honom säger "Jag kan inte operera den här pojken - det är ju min son." Hur hänger det ihop?