Plattityder kan vara som slag i ansiktet. När människor möter ens faktiska komplexa liv med one-liners som de läst på Aftonbladet och tycker låter bra och sanna. Som kanske passat i ett sammanhang och som sedan generaliserats. Ibland blir det rent kränkande.
"När det är som sämst kan det bara bli bättre" till exempel. Men om det inte blir bättre då? Om allt är åt skogen och det ändå inte blir bättre? Då måste det alltså bli
ännu sämre innan det får bli bättre. Och vem bestämmer var gränsen för hur dåligt en människa mår går? Vad är det absolut värsta? Är det något man ska försöka uppnå då? Gräva sig djupare ner för att hitta botten för att det ska vända?
"Mister du en står dig tusen åter" - vem bryr sig om det när man just har mist den som betydde något? Varifrån kommer den där tvärsäkerheten om att det alltid finns tusen åter?
Man kanske bor i en liten by där det bara finns en man gillar och så sticker den personen medan man själv blir kvar med 10 man inte vill ha? De allra flesta vill dessutom inte ha tusen, de vill ha en eller max några få. Då är det rätt blasé att säga så. Livet är mer komplicerat och personligt än så.
"Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk" - Nähä, men om man gör sig av med alla svagaste länkar så finns det ju ingen kedja kvar sen. Vem är då svagast?
"Ingenting är omöjligt, bara man tror på sig själv" innebär, om man vänder på det, att om något är omöjligt så beror det på att man inte tror tillräckligt på sig själv. Det är ens eget fel om det inte går. Och fortsätter man att stånga huvudet i väggen genom att tro mer och mer på en sak - för att det ska ju vara möjligt - så bränner man ut sig till slut. Eller så spenderar man massor med tid och energi på något som helt enkelt inte går och aldrig kommer att gå. En av de viktigaste sakerna jag har lärt mig, och fortfarande kämpar för att lära mig, är att ibland är det bästa att sluta försöka. Det hälsosammaste kan vara att ge upp - det svåraste är att veta när.
Men den värsta plattityden jag har råkat ut för är:
"Man måste älska sig själv först för att kunna älska någon annan"
Sammanhanget var ett dåligt förhållande som kraschade och mitt i alltihopa fick jag höra att det var mitt fel. Jag var deprimerad och eftersom personen i fråga ansåg att det innebar att jag inte älskade mig själv drog hen slutsatsen att jag inte kunde älska någon annan. Att säga så är kort sagt att säga att människor som är deprimerade eller mår psykiskt dåligt inte kan älska och därmed inte kan ha kärleksfulla relationer. Att de har inte förmågan till det för att de inte kan älska sig själva
eftersom de mår dåligt. Jag tror att de allra, allra flesta av oss älskar oss själva. Även de som mår väldigt dåligt. Jag tror också att det sällan märks så mycket som i en depression. För varför skulle det göra så ont med alla destruktiva tankar och känslor annars? Det gör ont när den man älskar blir sårad. Att rakt ur luften ta sig rätten att bestämma huruvida en annan människa
kan älska eller ej, huruvida en människa älskar sig själv, baserat på en sådan "sanning", det är ett övergrepp.
Att få en plattityd på sig är att bli tillplattad och inklämd i en form. Den man är, hur man mår och vad man vill blir oviktigt - det viktiga är att uppfylla plattityden. Mot eller med sin vilja.
