Språkrådet brottas med "hen"

Språkrådet har kommit med ett försök till att definiera och böja det kontroversiella "hen". Jag ställer mig frågande till hur de har valt att formulera sig. Till att börja med så blir det begreppsförvirring när Språkrådet skriver att "hen" "används i första hand av personer som inte känner sig hemma i en könsuppdelning på man och kvinna, och som därför tycker att hon eller han inte passar" och sen tar ”Jag säger hen om mitt barn. Jag vill inte pressa in barnet i gamla könsrollsmönster.” som exempel. Att inte känna sig hemma i en könsuppdelning på man och kvinna tolkar jag som att varken uppleva sig som man eller kvinna, medan det är fullt möjligt att vilja ställa sig utanför könsROLLSmönster och fortfarande känna sig hemma i en identitet som man eller kvinna eller, för den delen, att tänka på sitt barn som pojke eller flicka. En och samma person kan vara både "hon" och "hen". 

Att Språkrådet så tydligt väljer att försöka fånga in och begränsa användandet av "hen" till att beteckna en särskild grupp människor och avråder från att använda det istället för "hon eller han" ger dessutom ett intryck som känns både historielöst och förhastat. Förhastat eftersom innebörden i ordet "hen" varken är färdigformulerat eller färdigdefinierat i svenskan. Språket är ju levande och organiskt, det utvecklas som människor tycker att det känns bra att använda det. Först när/om "hen" börjar sätta sig i det allmänna vokabuläret så kommer det att få en färdig form. 

Historielöst eftersom diskussionen om "hen" har pågått sen långt innan den nådde tidningarnas förstasidor. "Hen" ingår i en önskan om att det ska finnas könsneutrala sätt att uttrycka sig i vårt språk. Om man får tro Wikipedia så introducerades det redan 1966 av Rolf Dunås, och tanken om att använda det istället för "hon eller han" har funnits i alla fall sedan mitten av 1990-talet. Ordet infördes som en intention att slippa definiera könet på den man talar om, månne det vara för att man inte vet könet, eller för att personen själv har en identitet bortom "man" eller "kvinna". Sedan adopterades "hen" snabbt i hbtq-kretsar, vilket är mycket positivt och lätt att förstå. Det är dock inte "några" som också vill använda "hen" istället för "den". Den tanken har legat hos "hen" ända sedan det fördes in i språket. Men "hens" aspekt som könsneutralt ord för alla har inte haft lika stort genomslag i media, annat än rakt av som ersättning för "hon" och "han". Förmodligen för att "hen för alla" inte är lika kontroversiellt. Däremot är det troligt att det kan komma att användas så i praktiken. Man får inte heller glömma att "hen" är ett låneord, hämtat från finskans hän. I Finland används "hän" könsneutralt om alla. Ta gärna en titt på den här föreläsningen med Karin Milles om könsneutralt språk.

När det gäller offentliga generella texter som den som Karin Milles talar om kan man använda "hen" istället för ett generellt "han" och slippa formulera om hela texten från början. Det är helt enkelt ett bra ord att använda när man inte vet, lite officiellt. "Han" och "hon" kan komma in senare, om man vill, när man vet vem man pratar om. Och den som inte känner sig hemma med "han" och "hon" slipper bli kategoriserad, slipper välja.

Alla ryms i "hen"

Själv använder jag "hen" både när jag inte vet vilken könsidentitet personen/personerna har, och om personer med identiteter som inte lätt kan kategoriseras in i könsdikotomin. De flesta jag har pratat med som är positiva till ordet - och som därmed kan tänkas använda det - tänker ungefär så på "hen". För mig är "hen" ett praktiskt tillägg i språket. Det sparar tid, plats och så slipper man att eventuellt göra förutfattade antaganden om vilket kön man kommer att möta bakom informationsdisken och att bli ställd när man har fel. Men jag använder det inte som ersättning för han eller hon (om inte ambivalensen höjer sammanhanget på något sätt, till exempel i en novell eller dylikt). Meningen med ordet som jag ser det är ju att ge ett mer förutsättningslöst sätt att möta människor, ett öppnare sinne, ett språkligt erkännande av att fler möjligheter till könstillhörighet existerar. Meningen är inte att tvinga människor som redan identifierar sig som "han" eller "hon" till att sluta göra det. "Hen" är ett ord som vi kan använda om alla, som verkligen inkluderar alla.

Språkrådet tycker istället att man ska använda "den" när man inte vet eller vill definiera kön. Men "den" fungerar inte särskilt bra som neutralt pronomen som det ser ut idag och det finns inte anledning att tro att det kommer att förändras. Rekommendationen är ju att man ska använda "den" i undantagsfall och hellre omformulera meningen eller använda "hon eller han". Att använda "den" fritt om människor, på samma sätt som hon eller han används, det känns som att prata om en sak, en telefon eller en hammare eller kanske ett djur. Resultatet blir dehumaniserande: 

Person A: "Mitt barn funderar på att börja med en sport"

Person B: "Om den vill spela fotboll kan den anmäla sig i kansliet" 

Särskilt tydligt blir det när det är "honom" eller "henne" som ska bytas ut. "Jag litar på den", då måste man lägga till "Jag litar på den personen" och så blir det omständligt igen. Det håller inte i längden. "Den" använder jag mest när det finns ett etablerat uttryck för det, till exempel "Den som vill". Men jag undviker att använda "den" i situationer när jag känner att varianten av pronomen i sig uppbär någon större betydelse. Om det finns ett sätt att formulera sig naturligt, bara genom att lägga till ytterligare en valmöjlighet vad gäller pronomen, varför inte göra det? För mig är "hen" en bra lösning på den gordiska knuten och jag kommer att fortsätta att använda det som en neutral, inklusiv beteckning så länge som det känns rätt - mest för att det är praktiskt.

Jag har provat "hen" tidigare, innan den här diskussionen sprang upp på tidningarnas förstasidor. Då kändes ordet konstruerat och fel, kanske mycket för att jag experimenterade med att använda det som ersättningsord för "han" och "hon". Jag slutade att använda "hen" eftersom det inte föll sig bekvämt, och det är min övertygelse om att ett språk blir autentiskt först när det känns bekvämt att använda. Men "hen" har vuxit sig på mig, som ett tillägg och inte som en ersättning. Det känns bekvämt, praktiskt och jag gillar det. Orka böka på med "han eller hon" och "henne eller honom".

"Hen" sparar tid, plats och så slipper man att eventuellt göra förutfattade antaganden om vilket kön man kommer att möta bakom informationsdisken, ratten eller katedern. Man slipper pinsamma feltänk och situationer. Meningen med "hen" är ett mer förutsättningslöst sätt att möta människor och ett öppnare sinne. Förhoppningsvis är "hen" ett steg på vägen till att människor i framtiden kommer att tycka att det är en gåta att detta någonsin har kunnat räknas som just en gåta:

En far och hans son åker i samma bil och råkar ut för en trafikolycka. Fadern omkommer. Sonen blir allvarligt skadad och får föras till sjukhuset med ambulans. Han förbereds för operation, men kirurgen som skulle operera honom säger "Jag kan inte operera den här pojken - det är ju min son." Hur hänger det ihop?