Problemet med jobben

Det "lustiga" med krånglandet kring skapandet och bevarandet av lönearbeten är ju att drömmen efter den industriella revolutionen var att uppnå ett teknikläge där människan knappt behövde arbeta för sin försörjning längre. Arbetstiden skulle fasas ut och vi skulle mer och mer kunna göra vad vi ville - fritt arbete, ideellt arbete, konst, hantverk, sport, relationer, vandringar, allmänningar m.m. Det var 1900-talets utopi, se till exempel på 50-talets framtidstro och kärlek till teknologin. Arbetstidsförkortning har betraktats som mycket mer självklart än det gör idag, när de politiska partierna ett efter ett har plockat bort det från sina program - trots att det verkligen borde ligga i tiden. Många jobb försvinner för att de helt enkelt inte behöver göras längre. Att uppmärksammandet av denna process självklart skulle handla om "farhågor" är ett relativt nytt (och även mycket politiserat) sätt att se på saken .

För några dagar sedan såg jag någon på Facebook länka till en artikel om hur allt färre arbeten skulle behövas på grund av teknologisk utveckling. Responsen i kommentarerna var "Dystopi!". Det är som om många människor inte vet vad de ska göra med sina liv om de inte får lönearbeta, som om själva tanken leder till panik, vilket känns väldigt sorgligt. Det är också många som vid längre tids sjukskrivning hamnar i kris på grund av att yrkesidentiteten sätts i gungning. Depression i samband med pensionen är också vanligt - har hela livet ägnats åt att förverkliga sig genom arbetet så måste en ju börja från början när den delen av livet försvinner. För att inte tala om den som på grund av olika anledningar inte kan få jobb till att börja med: När yrkesidentiteten ses som så övergripande viktig att det standardmässigt är det andra vi frågar efter när vi möts - det första är namn - så är det inte konstigt att termer som "utanförskap" börjar svänga i de politiska vindarna. Vad talet om "utanförskapet" som det ser ut idag döljer är dock att problemet inte ligger i att individer hamnar utanför en gosig, samhällelig gemenskap. Problemet är hur vi som samhälle villkorar våra gemenskaper på ett sätt som knyter människovärde och livsvillkor till yrke och tjänst (exempel).

På det stora hela är det fel på hela problemformuleringen kring lönearbete. Det ska ordnas fler jobb och det ska vara arbetslinjer och arbetsstimulerande åtgärder. Den som inte får ett jobb ska straffas med åtgärder och misstro, även om detta beror på helt logiska anledningar. Det är ett föråldrat sätt att tänka på, från den tiden då det fanns massor med jobb eftersom arbetet var beroende av mänsklig arbetskraft på ett helt annat sätt. I själva verket är det ju numer behovet av strukturer för försörjning och andra vägar till meningsfullhet som är problemet. Hur vi ska hantera denna övergång på ett så smidigt sätt som möjligt, så att människors försörjning fungerar, så att samhället fungerar och så att det finns utrymme och strukturer för att göra saker med sin fria tid? Hur ska vi göra för att villkoren inom de arbeten som verkligen behöver göras av människor ska vara så bra som möjligt? Hur ska vi undvika lönedumpning? Hur ska detta offentliga samtal föras så att människor kan ta det till sig och känna sig trygga? För skräck, misstänksamhet och upplevelsen av att saker tas ifrån en på obegripliga grunder har alltid lett till fördomar, syndabockar och destruktiva förklaringsmodeller.