Problemet med en rasistisk feminist är inte att hen är feminist, det är att hen är rasist. Att då lägga krutet på att utdefiniera personen från feminismen innebär ofta att en halmdocka (eller en väderkvarn, för den som gillar Don Quijote) skapas som döljer det verkliga problemet: Personen är rasist. Det konstruktiva borde istället vara att ta vara på personens feministiska värderingar och fokusera sin energi på att argumentera mot rasismen. En början kan vara att påpeka att en feministisk analys som inte omfattar alla är djupt problematisk, att den logiska följden av feminism är en solidaritet som rimligen borde omfatta fler än de som är och ser ut som en själv. Det kanske inte fungerar, men det är att förlägga diskussionen till det verkliga problemet.
Sen är det klart att det finns personer som inte är feminister som kallar sig feminister - särskilt såhär i valtider för att plocka politiska poäng nu när det går bra för Feministiskt initiativ. Det har hänt förut, det var populärt under 90-talet och det kommer säkert hända igen. Politiker är trendkänsliga varelser i valkampanjtider. Men feminism handlar inte om att säga "jag är feminist" (även om det kan vara en bra början om det är ärligt menat) eller om vilken position en har. Feminism handlar om hur en resonerar och vad en faktiskt gör. En feminist gör feminism i sin vardag, oavsett position. Det gäller att skilja detta åt. Margaret Thatcher var inte feminist även om hon ibland blir utnämnd till "feministisk ikon". Hon var en premiärminister som var kvinna, hon var en kvinna med makt, men hon gjorde inte feminism genom sin politik. Isabella “Blondinbella” Löwengrip är inte feminist (och tar själv avstånd från feminismen). Hon vill stärka tjejers självkänsla, men det krävs mer än så för att vara feminist. Det räcker inte med “girl power” eller “starka kvinnor”, det krävs en analys och ett ifrågasättande - hur rudimentärt det än må vara - av patriarkatets diskriminerande och skadliga strukturer.
Däremot är både Birgitta Ohlsson och Gudrun Schyman feminister - de håller bara inte med varandra om särskilt mycket vad gäller feministisk analys och strategi. De håller definitivt inte med varandra när det kommer till liberal/socialistisk ideologi - men de är fortfarande båda feminister. Och vad har Lady Dahmer, Emma Swanström och Clara Lidström gemensamt? De är, trots sina olikheter, både politiskt vänsterorienterade och feminister. Beyonce, Nina Power och Anita Sarkeesian? Feminister. Men inte på samma sätt. Nina Power är en akademiker som skriver analystunga böcker ur ett socialistiskt feministiskt perspektiv. Anita Sarkeesian är populärkulturkritikern som råkade ut för världens största, pågående hatstorm när hon startade en kickstarter i syfte att samla ihop pengar för att göra feministisk kritik av TV- och dataspel. Varje avsnitt är dynamit som skakar spelvärlden om och om igen:
Beyonce är, som få har missat, en skitrik popstjärna som är oerhört påverkad och formad av patriarkala strukturer. Nyligen genomgick hon ett feministiskt uppvaknande som ett resultat av Chiamanda Ngozi Adichies TEDxEuston-föredrag "We should all be feminists", vilket hon sedan samplade och använde i sin låt "Flawless". Beyonce får inte riktigt till det alla gånger och det finns saker att kritiera (se till exempel kontroversen kring "Drunk in love" från samma album). Men ändå, ändå är hon feminist. Hon både säger det och hon gör det.
Beyonce är en feminist och ett exempel på att feminister kan göra misstag, även i sin feminism. Den feminist som kritiserar duktig-flicka-syndromet och det faktum att kvinnor generellt sett pressas till perfektionism på oerhört många områden bör se det som ett politiskt ställningstagande att acceptera detta. Vi måste ge oss själva och varandra rätt att söka och gå fel för att vi ska kunna hitta rätt. Att det svajar ibland är ingen anledning att bränna någons feministkort - särskilt när det gäller någon som är rätt ny i tankebanorna. Däremot kan det finnas anledning att kritisera, ifrågasätta och säga ifrån på ett sjysst sätt (att jobba på att hantera konflikter och relationer kan också vara ett sätt att göra feminism). Men det är också därför vi behöver våra feministiska vänner för stöttning, vägledning och en kram när det går fel. En del av feminismen måste vara rätten att falla och ställa sig upp igen.
Till saken hör också att feminismen är och behöver vara en internationell, global och mångfacetterad rörelse. Det innebär att behov och strategier skiljer sig åt beroende på vilket samhälle och sammanhang feministen verkar i. En sak som är självklar i Sverige kan vara oerhört radikal i Pakistan, där Malala Yousafzai blev skjuten i huvudet för att hon kämpade för flickors rätt till skolgång. Det kan också vara värt att nämna den pågående kampen kring Indiens våldtäktslagar eller problemen med trakasserier på gatorna, street harassment, som är vanligt i exempelvis U.S.A men som på det stora hela är ett icke-problem i Sverige. En feminism som skulle dömas ut i en svensk debatt, ur ett svenskt perspektiv, kan vara helt omvälvande och rätt i ett annat sammanhang. Det kan också vara så att vissa kulturella aspekter inte alls känns särskilt eftersträvansvärda för en feminist som ser dem utifrån. Läs till exempel den marockanska feministen Fatema Mernissis bok “Shahrazad reser västerut : olika kulturer, olika harem”. En för snäv definition av vilka exakta frågor och metoder som ska ses som feministiska kan exkludera miljontals kämpande feminister.
Samtidigt har det inte varit helt ovanligt att västerländska feminister har “missionerat” i kulturella sammanhang och maktstrukturer som de inte har förstått, vilket har lett till alienation och exotisering snarare än till solidarisk feminism. I någon grad måste vi ha tilltro till varandras förmåga att bedöma vilken sorts feministisk kritik som behövs i den kontext en möter i sin vardag. Men den sortens inte-feminist-på-riktigt-fördömanden jag talar om sker oftast, utifrån den utsiktspunkt där jag råkar befinna mig, gentemot feminister i det egna landet eller i Europa/U.S.A. Det är en helt vanlig centrum-periferi-problematik. Grälet håller sig mellan de som upplever sig vara i centrum, baserat på en lång historia av kolonialism, maktförhållanden och övergrepp, samtidigt som vi - på grund av ovanstående faktorer - vet för lite om de som vi upplever befinner sig i periferin för att kunna gräla med dem (eller, vilket skulle vara mer konstruktivt, diskutera med dem) på ett meningsfullt sätt. Kanske tror till och med många att feminism inte finns i andra delar av världen. Men det gör den. Det är bara att gräva lite och läsa på.
Hursomhelst: Jag tror att konflikt är nödvändig inom rörelser. Alltför stora krav på åsiktsmässig likriktning och utbredd hegemoni gör att rörelsen får svårt att tänka, det är i diskussionen och stångandet som utvecklingen sker. När det blir alltför mycket fokus på att utdefiniera folk så dör diskussionen och rörelsen stelnar. För att en diskussion ska kunna ske behöver det finnas ömsesidigt lyssnande. Att lyssna på vad någon säger är inte samma sak som att hålla med. Ju mer provocerande det någon säger är, desto svårare är det att lyssna, desto mer lockande är det att säga att “nej, du tänker inte som jag, du är inte som jag”. “Erfarenhetsutbyte” låter ju oerhört neutralt och fint, men det kan - precis som så mycket annat som är nyttigt - vara skitjobbigt.
Det här innebär inte att alla feminister ska älska och acceptera allt som andra feminister gör, tänker och säger. Det innebär att feminismen - liksom andra -ismer och tankeriktningar - kan ses som ett paraply. I mitten står du själv medan andra feminister är placerade närmare eller längre mot kanten beroende på hur mycket ni håller med varandra om. I den allra yttersta kanten står de feminister som du har allra minst gemensamt med - må det vara inomfeministiska dispyter eller att de kombinerar sin feminism med värderingar eller åsikter som helt går emot din egen feministiska ställning.
För den socialistiska feminist som tillämpar en intersektionell analys så innebär det att en rasistisk, kapitalistisk, homo- bi- trans- queerfob som också är ableist och ålderist förmodligen hänger och dinglar med halva kroppen ute i regnet. Men ni kan fortfarande båda vara feminister som tar avstånd från strukturell diskriminering på grund av kön och ni kan rent praktiskt ha en gemensam hållning inför samtyckeslagen och vikten av en jämnt fördelad föräldraledighet. Däremot tycker en av er att det är ok med diskriminering på grunder av rasifiering, ekonomi/klass, sexualitet och genus, funktionsnedsättning och ålder. Förmodligen kommer ni inte att organisera er tillsammans, kanske kommer ni att vara bittra fiender, men ni är ändå båda feminister. Såpass komplex kan situationen vara - även om det sällan dras till en riktigt så spetsig spets.
Jag skriver det igen: Båda är feminister. Det är därför det finns så många ord för olika slags feminism, det är därför vi brukar tala om feminismer: Radikalfeminism, queerfeminism, särartsfeminism, likhetsfeminism, anarkafeminism, ekofeminism, marxistisk feminism, liberalfeminism, sex-pos-feminism, analytisk feminism, socialistisk feminism, cyberfeminism, global feminism och många, många fler. Det är dessutom inte helt ovanligt att en feminist kombinerar flera feminismer.
Så lägg krutet på att ifrågasätta det andra istället. Och på att diskutera feministiska strategier, analyser, praktiker och riktningar, förstås. Är du benhårt övertygad om att feministiska mål inte kan uppnås i ett kapitalistiskt samhälle? Diskutera kapitalismen och de materialistiska förhållandenas patriarkala inflytande med den liberala/kapitalistiska feministen. Förmodligen kommer hen att svara med vikten av frihet, självständighet och möjlighet till att göra karriär för den feministiska kampen. Kanske kommer det att kännas som om ditt huvud håller på att explodera. Men det är ok. Vill du hellre fokusera på att föra den feministiska kampen genom samhällsskakande praktik på det sätt som enligt din analys ger bäst resultat tillsammans med andra feminister som har gjort samma analys? Kör hårt! Du behöver inte bli av med alla som inte har dragit samma slutsatser innan du får börja. Lika lite som du behöver lösa precis alla problem på egen hand under din livstid. Det är det som är fördelen med en spretig rörelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar